Den 4 april åkte jag hem till Finland för att vara sällskap åt min morsa när farsan var i Åbo universitetssjukhus för en planerad stor hjärtoperation dagen efter. De har flyttat alla hjärtoperationer från Vasa till Åbo så nu är det ett litet helvete för alla Österbottningar som måste genomgå stora hjärtoperationer.
Farsan åkte själv ner med specialtaxi till Åbo som Folkpensionsanstalten till all lycka betalade majoriteten av. Det skulle aldrig ha gått att han åkt ner ensam med buss eller tåg eftersom han inte kan finska plus att han var i för dåligt skick för att kunna gå några längre sträckor.
Han opererades på onsdagen och den gick helt enligt planerna. Tyvärr kom det fram efter några dagar att han fått ett epilepsianfall genast efter operationen som troligen berodde på att en liten mikroskopisk partikel lossnat under operationen och vandrat till hjärnan. Men, hellre epilepsi än en hjärnblödning. De gav honom epilepsimedicin och efter ett par dagar var alla hjärnkurvor normala igen. Nästa orosmoln kom när de inte lyckades väcka upp honom efter en vecka. Vi blev naturligtvis oroliga och tillslut beslutade morsan och jag att vi skulle åka ner till Åbo och stanna där ett par dagar i deras anhörigrum som de till all lycka har. Dessutom ligger de bredvid intensiven där farsan låg. Det kunde dock inte vara ett mer deprimerande ställe att bo på, speciellt när både morsan och jag vaknade av en kvinna som grät högt både på natten och morgonen.
Det är verkligen för jävligt att det enda sättet att hålla sig informerad om hur den anhöriga mår är att ringa och prata med sköterskorna några gånger om dagen (har man tur så kan de till och med svenska) eller använda alla sina besparingar och bo på hotell.
Sagt och gjort, dagen efter tog vi tåget ner till Hesa där vi bytte till Åbo-tåget (så otroligt omständigt när det inte går direkttåg ner till Åbo). 6 timmar senare var vi framme i Åbo och kunde hälsa på farsan. De flesta är väldigt finska på sjukhuset och även om de försökte prata så fick man säkert inte helt uttömmande svar eftersom de helt enkelt inte kunde tillräckligt bra svenska. De försökte, och det lyfter jag på hatten för, men ibland räcker det inte ända fram.
Jag åkte tillbaka till London på onsdag medan morsan stannade kvar och när jag ringde henne på kvällen så berättade hon att farsan äntligen vaknat. På skärtorsdagen körde min bror ner från Vasa för att hämta morsan (alla tåg och bussar var fullbokade) men två dagar senare var hon tillbaka i Åbo. Farsan hade sluppit röret i halsen men han hade svårt att kommunicera med sköterskorna och läkarna och de hade svårt att förstå honom eftersom han ännu var svullen i halsen efter röret plus att han i sitt förvirrade tillstånd bara pratade dialekt. Farsan är en extremt extrovert person och lever upp när han kan prata med människor. Morsan tyckte så synd om honom att han skulle behöva ligga och stirra i taket utan att kunna kommunicera med någon så på påsklördagen tog morsan en buss från Vasa ner till Åbo. Där har hon nu varit sedan dess. Tack vare att de inte utfört några operationer över påsken så har hon kunnat bo i anhörigrummet men det är verkligen inte det ultimata att bo i ett vitt och kalt rum utan fönster. Dessutom vara sjukhusrestaurangen stängd hela påsken. Det börjar också gå henne på nerverna att det är så få som kan prata svenska och läkarna rycker bara på axlarna när hon frågar något eftersom de inte kan prata tillräckligt bra svenska.
Imorgon bär det emellertid äntligen av till Vasa centralsjukhus med ambulans och morsan har fått lov att följa med i bilen. Där kommer farsan troligen att få stanna kvar i 2 veckor för rehabilitering. Efter att ha sovit i 8 dagar har muskelstyrkan i benen försvunnit helt. Det känns lite ironiskt att själva hjärtoperationen gick som på räls men istället är det allt annat som krånglat.
Jag önskar verkligen att alla de som arbetade för att hjärtoperationerna skulle flyttas från Vasa får uppleva den råa verkligheten; att åka ensam ner till sjukhuset, ligga två veckor och bara kunna kommunicera med några få som kan svenska och få begränsat med besök eftersom de anhöriga inte har råd och/eller tid att åka 6 timmar till Åbo och bo på hotell. Jag tror på karma så jag är övertygad om att de får smaka på sin egen medicin förr eller senare.
Här kommer några bilder från när jag var hemma, och naturligtvis är Elvis på hälften av dem.
Vilken pärs! Bra att din pappa klarat sig så bra trots kommunikationsproblemen. Vi hade ju också lite problem när Tobias skadade sin hand kring julen och Krister åkte med honom. De hade problem sen att få ersättning för att Krister åkt med, sonen hade inte klarat sig på sin knaggliga finska och personalen i Tammerfors hade inte kunnat svenska ordentligt för att parterna hade förstått varann. Det är otroligt hur servicen blir bara sämre och sämre vad gäller vården och allt flyttas till de finskspråkiga kommunerna eller landsändan. Här fortsätter dock det kyliga vädret, få se om vi får vara med om nån vår i år...ha det så bra!
SvaraRaderaJa, det är helt tragiskt. Som sagt, hoppas att de som varit med och bestämd den här centraliseringen får uppleva samma sak. Vissa är helt utan förmåga att sätta sig in i andras situation, de bryr sig inte ens. Inte helt förvånande är många sociopater/psykopater politiker. Nå, Karma säger jag bara.
Radera