Operation och dagar i Lake District

Hej igen. Det har hunnit gå ett par veckor sedan mitt senaste inlägg men jag har haft fullt program, senast med min hemorrojdektomi i fredags.😏 

Jag funderade ett tag på om jag skulle nämna det på bloggen eftersom det handlar om något "där nere", men så tänkte jag, vad är det att vara generad över?! 50 % av alla människor drabbas av hemorrojder någon gång i livet, för vissa går det tillbaka och för vissa inte. För mig gick det inte tillbaka utan blev allt värre och efter 1,5 års lång väntan så blev det äntligen min tur att få operationen.

När hemorrojder konstateras gör man även en endoskopi (inte kul alls, kändes som om tarmen skulle explodera) av början av tjocktarmen för att utesluta främst cancer. Under min endoskopi hittade de två polyper som de tog bort och bokade därför även in en full kolonoskopi åt mig. Polyper kan bli till cancer inom 10 år, så jag är verkligen glad och tacksam att det hör till att man gör en sådan undersökning innan hemorrojdektomi. Under kolonoskopin ett par veckor senare fick jag lugnande och smärtstillande och kände ingenting alls. Man hittade ytterligare fyra polyper, som också togs bort, så om några år ska jag på ny undesökning. Tjocktarmscancer är lömsk och man vet oftast inte om att man har den innan den spridit sig till resten av kroppen. I USA får alla (eller kanske de med sjukvårdsförsäkring) kallelse till kolonoskopi när de fyller 45 år eftersom tjocktarmscancer är så vanligt, och blir allt vanligare.

Nå, i fredags var det äntligen dags för min operation som gjordes under narkos. Allt gick bra och nu är det bara att ta sig igenom återhämtningen. Jag fick en "goodie bag" med smärtstillande, bedövningsgel, antibiotika och annat smått och gott med instruktioner som jag följer till punkt och pricka. Jag frågade kirurgen efter operationen när jag kunde börja träna igen och hon sa tidigast om 3 veckor. Hej då muskler😕. Nå, det är bara att göra som hon säger för jag vill inte riskera att förstöra något när jag äntligen fått min operation, något som jag tänkt på i nästan 15 år.

Det var den mindre roliga delen av de senaste två veckorna😏. Veckan före operationen var mycket roligare, för då åkte jag och min kompis Hanna till nationalparken Lake District i nordvästra England i några dagar.

Jag har varit till LD en gång tidigare, för 6 år sedan. Den resan kan ni läsa om här och här.

Tåget upp till staden Windermere, där vi skulle bo, tar 3,5 timmar med ett byte så det är ingen snabbresa. Vi köpte ett par små vinflaskor i kafeterian på tåget som vi festade till det med under resan. 

Man byter tåg i en liten stad med det skandinaviskt klingande namnet Oxenholme.

Den här gången bodde vi på Rocklea Guest House, som ägs av ett underbart par från Nya Zeeland. De var så vänliga och hjälpsamma och gav gärna tips och råd om vad man kunde se och göra.

När vi checkat in promenerade vi till Bowness-on-Windemere. Bowness och Windemere (som också sjön heter) har i princip växt ihop så man vet inte när den ena staden slutar och den andra börjar.

Det går personfärjor på den 18 km långa sjön, och vi passade på att ta en rundtur ända upp till toppen där staden Ambleside ligger och tillbaka igen.

Efteråt var det på sin plats med en pint lokal öl.

Efter frukosten följande dag tog vi bussen till staden Keswick där vi hade tänkt vandra uppför berget Catbells som är 451 meter högt.

Det snabbaste sättet att ta sig till berget var med båt från Keswick.

Det är så vackert.

Catbells.

Vi gick inte uppför hela berget. Det var väldigt blåsigt på vissa ställen och det kändes som om man skulle blåsa av berget (inga skyddsräcken), men man hade fantastisk utsikt över området.

När vi kom ner igen tog vi båten tillbaka till Keswick och hoppade på en buss istället som gick runt sjön Derwenthwater. Liz, från vårt guesthouse, hade tipsat om rundturen och den var verkligen vacker.

Det finns får överallt i Lake District, och nu var det dessutom lammsäsong. Dom är ju så söta när dom skuttar omkring på staplande ben.

Tillbaka i Windemere åt och drack vi gott på en tapasrestaurang i stan och njöt av solen.

Blomningssäsongen är några veckor senare i Lake District än i London och färgprakten var fantastiskt.

På fredag vandrade vi i närheten av Windermere (efter ännu ett tips från Liz). 

Det växte hur mycket vild vitlök som helst i området så det borde vara tämligen vampyrfritt här😊

Vi tog även buss till den pitoreska byn Grassmere. Byn är populär som startpunkt för vandringar och ganska liten, men vi hittade en före detta kyrka som gjorts om till pub och restaurang där vi tog en öl.

På väg tillbaka till Windermere gjorde vi en avstickare till den lilla staden Ambleside. Vår plan var att äta middag där men hittade inget vi gillade (snacka om att vara kräsna😏), så efter att vi gått runt ett tag tog vi bussen till Bowness där vi åt middag på en lokal pub istället.

Det var lite kort om vår resa till Lake District. Vi hade fantastiskt tur med vädret, inget regn att tala om och sköna temperaturer. Det som också överraskade mig var att typ 75 % av alla vandrare vi såg var över 65 år, så man är aldrig för gammal för att röra på sig.😊

På lördag åkte vi tillbaka till London igen, dock inte helt utan besvär, för ett tågbyte blev nämligen tre då det rådde övertidsförbud för tågförarna😠