Teatern och minisemester i Holmes Chapel

Brrr, kylan fortsätter, och ska göra det hela veckan. Då och då singlar det ner ett gäng snöflingor men inte så mycket att snön stannar kvar på marken. Jag tycker synd om Steve som måste jobba utomhus dock, speciellt på grund av den envisa vinden som gör att det känns ännu kallare.

Jag var till gymmet i morse, men det får vara första och sista gången som jag sticker ut näsan idag:-). Vädret verkar iallafall göra folk mer pratsamma. När jag gick till Sainsburys efter gymmet för att handla mat berättade den äldre kvinnan bakom köttdisken att hon tänkte be sin son komma och hämta henne med bil efter jobbet eftersom hennes ben värkte så på grund av kölden, och en annan anställd som hjälpte till vid self-checkout-kassorna nästan kom springande till mig när hon såg att jag tagit två buntar med röda tulpaner, satte handen på min axel och sa "Those tulips are so beauuuutiful. My niece bought that colour a couple of days ago and they are fantastic".

Hur var gårdagens pjäs då?, funderar ni säkert😀. Den var faktiskt väldigt, väldigt bra! Förutom att man kanske fick lite träsmak i baken efter ett par timmar så kände jag aldrig att jag ville åka hem efter andra pausen. Två av huvudsskådespelarna (Penelope Wilton och Kevin Doyle) hade jag dessutom sett i Downton Abbey så det var ju lite extra kul.

Ja, här kommer lite bilder från Steves och min resa till Holmes Chapel, en liten by mitt i ingenstans typ ... fast de hade sin egen tågstation vilket underlättade våra utflykter.

Vi bodde i The Vicarage som är en renoverad gammal pub som härstammar från 1600-talet.

Gillar mysiga murriga pubar som andas historia.

Jättepraktiskt att bo på ett hotell som har både restaurang och pub, särskilt när det kalla vädret inte lockade till några längre promenader på kvällen.

De hade verkligen sparat så mycket av ursprungsinredningen som de kunnat

Rummet var medelstort men innehöll allt man behövde. Sängen kunde dock ha varit lite bredare och sista kvällen gav Steve upp att trängas och sov på golvet medan jag höll på att falla ur den två gånger när jag skulle svänga mig ... inte det ultimata när sängbordet var fastsatt 5 cm från sängkanten.

Middag första kvällen ... och de andra två kvällarna också eftersom middag (och frukost) ingick i vårt paket. Som tur var gjorde de jättegod mat.

Restaurangen var nästan full varje kväll.

Min förrätt två av kvällarna, makrillpate som är fullspäckad med Omega 3.

Min huvudrätt, som jag också åt två kvällar, pork belly och pork cheek (sidfläsk och griskind). Det är lite hit and miss att beställa pork belly på restauranger eftersom de ofta inte tillagar köttet tillräckligt länge vilket gör fettet mellan köttskikten segt och späcket ovanpå mjukt och äckligt. Här var det perfekt.

Eftersom det inte fanns något att se i Holmes Chapel så tog vi tåget till den gamla romerska staden Chester på fredag. Staden var väldigt mysig med massor av gamla byggnader i tudorstil.

Staden ståtar också med ruinerna av en romersk amfiteater

Chester ligger på gränsen till Wales och därför var alla skyltar på tåget både på engelska och walesiska. Walesiska påminner inte om engelska någonstans😀

En av sångarna i popgruppen One Direction, Harry Styles, kommer från Holmes Chapel och den här bilden fanns uppsatt på den lilla tågstationen. Han jobbade uppenbarligen i en kakbutik innan han blev känd.

På lördag tog vi tåget till Manchester som bara låg 45 min tågresa bort. Manchester är ingen speciellt intressant stad, såvida man inte är fotbollsfantast och vill besöka en match eller fotbollsmuseet. När vi passerade en kyrka hörde vi hög popmusik som strömmade ut. Vi gick in för att kolla vad som stod på. Det som stod på var ett Prosecco-evenemang med live musik och folk som drack och dansade. De personer som låg begravda i kyrkan roterade säkert i sina gravar😊. Jag tycker det är jättebra att kyrkor används till olika evenemang och att man då får sälja öl eller vin (de måste ju få in pengar på något sätt), men jag kan nog tycka att evenemang som det här, där syftet är att dricka alkohol, är lite väl på gränsen:-)

Vi gick runt i butiker i över en timme och spenderade typ lika lång tid på att hitta ett matställe som inte hörde till någon kedja (jag vill spendera mina pengar på oberoende restauranger). Vi gick och gick tills vi kom till ett område som hette North Quarter, som uppenbarligen är Manchesters trendiga område med massor av barer, cafeer och matställen. Vi hittade ett lunchställe där jag åt en av de bästa kycklings- och avocadosalladerna någonsin, plus extra halloumi. Muuuuums.

Mätta och belåtna beslöt vi oss för att vi sett tillräckligt av Manchester (vi har varit dit tidigare för några år sedan för att se bandet Stereophonics och då sov vi över).

Jag tyckte att namnet på den här snabbmatsrestaurangen som vi passerade på väg mot tågstationen var lite rolig😃. Fatso är engelska för tjockis.

På lördagskvällen var det live-musik på vårt hotell och restaurangen var proppfull (tur att de hade bokat in oss automatiskt för middag varje kväll).

Jag åt anka på två sätt till förrätt och pork belly igen till huvudrätt.

Jag var proppmätt efter de två första rätterna men eftersom vi planerat i två dagar att beställa ostbricka till efterrätt, och varit för mätta varje gång, så var det nu eller aldrig. Osten i skålen hade ett täcke med kanelsmör, en lite ovanlig kombination men god. Hade jag varit mätt efter de två första rätterna så var det inget jag, och Steve, var nu😬

Söndagen spenderade vi största tiden på tåget. Steve hade hittat en webbsida där man kunde få tågbiljetter till halva priset om man valde en långsammare resa men den här resan blev kanske vääääl lång, 3,5 h istället för 1,5😀. Till och med Steve sa att det här gör vi inte om😁.

Det var den resan, om mindre än 4 veckor bär det iväg igen, den här gången till Sicilien, och då utlovas mycket högre temperaturer😊

Manchester continued...

Vi väcktes redan kvart över 8 av en kvinna som öppnade dörren till vårt hotellrum och ropade "is anybody there??" flera gånger. Först fattade vi inte vad som hände men tillslut sa Steve att det säkert är städerskan så jag svarade hest "yes". Då mumlade hon bara något och gick ut igen. Vi hade inte beställt någon väckning och ett enkelt samtal till receptionen skulle ha informerat städerskan om att vi ännu var kvar på rummet. Jag avskyr tidig väckning när jag har "sovmorgon".

Nå, naturligtvis kunde vi inte somna om och efter en snabb dusch och påklädning gick vi ned till den vackra matsalen där de serverade en stor munvattnande buffet. Det fanns till och med en kock som stod beredd att göra äggröra med lax... och varma belgiska våfflor med bär eller varm muesli (?)

Vi tog tid på oss och först en timme senare vaggade vi tillbaka till vårt hotellrum. Efter den brunschen klarade vi oss utan mat ända till kvällen.

När vi checkat ut från hotellet hade vi ännu några timmar att slå död på i Manchester och vi beslöt oss för att ta en tur i deras "pariserjul" för att se stan från luften. Något som jag INTE gör om, för det är länge sedan jag har varit med om något så obehagligt. Vi satt i små kapslar som gungade genast man rörde på sig. Det 4:e och sista varvet stannade de dessutom hjulet när vi satt som högst upp och kapseln gungade fram och tillbaka. Vi var de enda i hjulet så tidigt på morgonen och de tyckte väl att de skulle vara "snälla" och låta oss få lite mer tid att kolla på utsikten. Fy farao, jag satt med hjärtat i halsgropen hela tiden.

Jag var så glad när vi äntligen kom ner och ut att jag kunde ha kysst marken!

Klockan tre satt vi åter på tåget mot London. Det kändes som om vi hade varit borta i flera dagar trots att det bara rörde sig om en natt.

Hemma igen

Så är man hemma igen efter en snabbis till Manchester och Stereophonics-konserten. Det tar mellan 2 och 2,5 timmar med tåg till Manchester så det går ganska snabbt. Vädret visade sig dessutom från sin bästa sida båda dagarna med sol och blå himmel, vilket enligt Steve är ganska ovanligt.

Vi bodde på The Palace Hotel som hade minst sagt en imponerande entre. Vårt rum var jättestort men hade kanske behövt en liten renovering och framförallt en mjukare madrass. Vi blev erbjudna en uppgradering och en flaska vin för 25 pund extra när vi checkade in, men vi tyckte det var onödigt eftersom vi bara skulle stanna där en natt. Dessutom känner jag ännu inte någon större sug efter vin sedan torsdags:-)

Trappuppgången i hotellet. Det fanns mycket kakel, kändes mer som ett badhus än hotell.

När vi slängt in väskorna gick vi till en italiensk restaurang som jag hittat på nätet för en sen lunch. Steve beställde pizza medan jag tog lax till förrätt och någon sorts Sunday Roast med italienskt stuk till huvudrätt. Speciellt huvudrätten var mycket god och Steve kastade långa, avundsjuka blickar på min mat:-)

Efter middagen hade vi några timmar att slå ihjäl innan det var dags att gå till konsertarenan. Jag och Steve var inte på något shoppinghumör trots att det fanns ett stort shoppingcenter mitt i stan så vi kom därifrån tomhänta. En dålig bild men jag tog den för att visa ett exempel på arkitekturen i Manchester. De verkar ha en förkärlek för röd tegel där, något man sällan ser i London.

Stadsbiblioteket. Måste vara det finaste jag någonsin sett. Det ser gammalt ut men byggdes runt 1890-talet.

Sen blev det dags för konserten. Jag och Steve kom dit när de öppnade dörrarna kl 6. När förbandet började spela vid 7.30 var kanske 1/3 av arenan fylld, resten stod väl ännu i vid de många barerna precis utanför själva arenan och drack sprit. Det är ofta ett fasligt spring på konserterna här; fram och tillbaka mellan sittplatserna, baren och toaletten. Slutligen blev det då dags för Stereophonics gå in på scenen och då var det fullt ös och fullsatt.

Bandet använde en massa ljuseffekter så det blev svårt att ta bilder.

Finalen.

Det var verkligen en bra konsert. Sångaren har en mycket skön röst...han är inte precis ful heller:-) Jag och Steve var förvånad över att hans röst höll under hela konserten för han gav verkligen allt. Han lät precis som på CD men här var det inte tal om någon playback utan 100 % äkta vara.