Nytt jobb och utflykt till Weybridge

Hejsan, hoppas veckan har börjat bra. Min har innehållit jobb från början till slut. Steve steg upp kvart före 6 i morse och cyklade till sin första dag på sitt nya jobb. Han jobbar bara måndagar och tisdagar men det tycker han är tillräckligt eftersom det ligger en 40 min. cykelresa bort, en väg. Han kommer att jobba som groundsman (sportplanskötare) vilket är det han är utbildad till. Han trodde inte att första dagen skulle vara alltför intensiv, men nästan genast Steve kom till jobbet sa hans nya chef att han kunde börja göra sportplanerna i ordning och lät honom sköta det bäst han ville:-) Det är inte alla chefer som ger en nyanställd fria händer från första dagen:-)

Utanför vårt vardagsrum fortsätter bobygget. De har börjat jobba längre dagar nu och idag har de börjat lägga taket.

De har också släpat dit två vita ståltrådshängare:-)

Här kommer lite bilder från min och Steves utflykt till Weybridge på lördagen. Vi beslöt oss för att kolla omgivningarna och se om det är en plats man skulle kunna bo på. Området är fint och ganska välbärgat kunde vi se från husen och bilarna. Men, centrum låg nästan 30 min. promenad från tågstationen så man skulle ha behövt bil och det skulle ha blivit lite för jobbigt. Inte såg jag något gym heller.

Vi var överens om att det nog inte var rätt plats för oss även om området var pitoreskt.

Floden Wey. Vi gick för att kolla in ett hus som var till salu. Vi gick och gick och trodde aldrig att vi skulle komma fram. Huset var fint, trähus till och med, men bortom all ära och redbarhet.

På väg mot centrum av Weybridge stannade vi till på en pub för att fylla på vätska och för att vila våra fötter. Eftersom det börjat bli sen eftermiddag och vi inte ätit någon lunch så började vi googla efter en pub med bra mat (Steve ville inte äta på vår pitstop-pub av någon anledning). Vi hittade en på tripadvisor som skulle vara den bästa i Weybridge (se bilden nedan), men när vi kom dit fick vi veta att de skulle börja servera mat först kl 19, och då var klockan bara halv sex. Vi gick vidare till en  pub 100 meter därifrån som såg bra ut, men den var helt överfull. Då gav vi upp, tog tåget till Clapham Junction och bytte till ett tåg som gick till Norbury ...

... för en hederlig curry på Lahore Kebab House. Snacka om omväg men de levererade som vanligt:-). Vi har aldrig sett restaurangen så full tidigare. Den är stor, men varje plats var upptagen när vi gick därifrån.

När man prompt ska ha curry

Igår frossade Steve och jag i curry igen på den pakistanska restaurangen Lahore Kebab House i Norbury. Deras mat är bara för god och dessutom förmånlig med stora portioner. Det blev emellertid ett mindre äventyr för att ta sig dit. Normalt tar det ca 30 minuter, nu tog det över en timme.

Eländet började redan när vi skulle ta den 5 minuter korta tågresan från Wandsworth Town till Clapham Junction. Vi åkte vid 18-tiden vilket innebar värsta rusningen. Det första tåget som stannade försökte vi inte ens tränga oss på, det var smockfullt. När det åkt såg vi att nästa skulle komma om 45!! minuter. Glöm det. Vi gick då till ett busstopp för att ta bussen till Clapham Junction. Återigen, den första bussen kom vi inte på, inte för att den var full utan för att en passagerare stod och tjafsade med busschauffören och vägrade gå ur bussen. Vi fick ta nästa buss. Väl i Clapham Junction fick vi reda på att tåget till Norbury var 15 minuter försenat. Vi hade dock bestämt oss för att vi skulle ha curry ikväll så vi stod snällt och väntade. När tåget äntligen anlände var naturligvis även det proppfullt men vi trängde oss in. Det uppstod ett litet argument mellan två män som steg på tåget när den ena påstod att den andra knuffat honom. Som tur var blev det inget slagsmål, fanns väl inte utrymme att lyfta armarna. Som tur var är det bara fyra stopp till Norbury så vi stod som två statyer och småskrattade åt att något som ska vara så enkelt kan vara så svårt:-). Jag kan lugnt säga att jag inte saknar jobbresorna alls.

När vi stod och svettades på tåget sa Steve att han planerat att bara dricka vatten till maten, men efter allt detta drama behövde han starkare saker, så vi gick till en butik för att köpa en flaska vin (restaurangen har "bring your own", dvs. de säljer ingen sprit men man får gärna ta med eget) när vi kom fram. Den första butiken vi gick till visade sig vara en rysk matvarubutik och där hittade vi inget vin, men så var alla flasketiketter på ryska också. Vi tyckte båda att något inte stämde när vi steg in i butiken och såg att kassören var en blond tjej, i London är de till 99 % indier eller pakistanier. När vi äntligen hittat en "normal" butik och fått vårt vin gick vi till restaurangen och beställde en massa mat, vi var utsvultna.

Steve slog på stort och valde två förrätter, onion bhaji (friterade lökringar) som mest såg ut som struvor, och grillade kycklingvingar. Jag nöjde mig med två sheekh kebak (grillade lammfärsspett). Alla förrätter var fantastiskt goda.

Sen blev det dags för huvudrätterna. Eftersom jag inte äter ris eller bröd så beställer jag alltid två grönsakssidorätter som jag delar med Steve. På det här stället finns det inga sidorätter så det blir att beställa två vegetariska huvudrätter istället (en blir för ensidigt). Till kötträtt beställde jag butter chicken och den här gången smakade den som den skulle, ingen sockersmak alls. Våra vegetariska rätter var Saag Paneer (spenat och saag-ost ...ungefär som halloumi) och grönsakscurry. Steve provade på en för honom ny rätt, lamm på ben.

Vi åt och vi njöt och lät oss vinet väl smaka.

Vi var proppmätta när det var dags att åka hem igen, men som tur var hade tågen börjat fungera igen och vagnarna var nästan tomma.