Guld nästa och ungerskt på tallriken

Ja, matchen mellan Finland och Tjeckien gick ju som på räls och imorgon är jag tillbaka på samma ställe för att se guldmatchen. Hur kul som helst!

Till och med engelska drottningen stödjer Finland:-)

Igår träffade jag Mia på after work, och ingen after work utan god mat först. Vi gick till den mysiga ungerska restaurangen Gay Hussar i Soho. Jag har varit där flera gånger och maten är alltid jättegod och riktlig. Den påminner lite om finsk husmanskost. Fine dining i alla ära men när jag är sugen på en rätt så är det oftast husmanskost.

Vi placerades i "skamvrån", eller kanske "snålhetsvrån" (vi utnyttjade ett erbjudande med 50 %-rabatt:-)) och det här var vår utsikt. Nå, vi satt och pratade nonstop mellan tuggorna så det var ingenting som störde oss. Jag rekommenderar deras husvin som är ungerskt. Riktigt gott.

Eftersom sparrisen är i säsong för tillfället så fick det bli det till förrätt med stekt bacon. Jag var emellertid lite besviken eftersom sparrisen var kall, jag hade utgått från ett den skulle vara varm.

Till huvudrätt valde jag grismedaljonger. Väljer ofta griskött när det finns på menyn. Till köttet serverades paprika, lök och stekt potatis i en underbar sås.

Vi hoppade över desserten och gick till en pub för ett sista glas vin istället. Jag skulle kunna gå till den här restaurangen varje vecka.

Shopping och överätning

Huh, sitter och jäser på soffan med ett glas rödvin efter en fantastisk hemlagad middag och efterrätt, om jag får säga själv utan att låta alltför skrytsam:-). Tyvärr var det inte egenkomponerade rätter utan jag följde recept till punkt och pricka.  Jag sätter upp bilder och recept i nästa inlägg.

I det här inlägget tänkte jag att jag skulle berätta om gårdagens middag i Soho, centrala London.

Efter en dag av jobb och en timmes powerwalk i det vackra vädret med traditionsenliga björnbärspitstop...

...gjorde vi oss i ordning för middag på den fantastiska ungerska restaurangen Gay Hussar i Soho.

Vi tog tåget in till Waterloo och väl där såg vi att vi hade 30 minuter till godo innan vi skulle vara på restaurangen. Så, istället för att stiga av vid Piccadilly fortsatte vi ännu ett stopp och steg av i Oxford Circus istället för att snabbt kolla i några affärer på Oxford Street.

Steve gick till Topshop, men eftersom man behöver minst en timme för att gå igenom kvinnoavdelningen så gick jag direkt till Vero Moda istället som låg lägre ner på gatan. Det fanns tidigare en butik i Wandsworth Shopping Centre som sålde bland annat Vero Moda och Only, men de stängde för några veckor sedan. Jag är inte förvånad, för de kläder som de valde att sälja ur kollektionerna var rena skräpet...har inte ens sett liknande kläder på Vero Moda i Finland. På Vero Moda på Oxford Street hittar jag däremot nästan alltid något. Det tog inte heller många minuter innan jag stod med den här oversize-tröjan i handen, deras sista exemplar. Den är grå med siffran 4 i små nitar.

När Steve var klar på Top Shop kom han till Vero Moda eftersom restaurangen låg åt det hållet. Jag frågade om han hittat något men det hade han inte eftersom tiden var så knapp. Då visade jag honom min påse och sade att det problemet hade jag inte haft.

När vi kom till restaurangen visades vi upp till översta våningen. Den är inte lika mysig som första våningen som är fylld av karikatyrer av berömda matgäster på väggarna, men istället fick vi ett stort bord och satt bredvid fläkten. Kvällen var varm så det var perfekt.

Det finns alltid ett fat med röd färsk chilli på borden. Jag vet inte om de är ämnade som dekorationer eller om man faktiskt ska äta dem. Den tyska familjen bredvid oss försökte äta dem men de tog inte många tuggor, höll väl på att brinna upp av hettan:-)

Jag beställde exakt samma rätter som jag beställde förra gången jag var där. Varför ändra ett fungerande koncept liksom. Till förrätt blev det en stor salt sill med creme fraiche och paprika. Den var perfekt inlagd och formligen smälte i munnen.

Till huvudrätt valde jag, för tredje eller fjärde gången, en stor kåldolm med halv ungersk korv och tjock stekt baconskiva. Det kan inte bli mer LCHF än så. Jag åt, åt och åt, för jag hade beslutat mig för att INTE lämna något för det var så gott. Och det gjorde jag inte heller:-).

Jag hade bestämt mig för att beställa efterrätt eftersom deras vallmfröstrudel med vanliljglass är himmelsk. Det fick jag ångra sedan för jag blev SÅ mätt, nådde matväggen, eller food wall, som de säger i det amerikanska matprogrammet "Man vs Food". Jag har inte varit så här mätt på säkert ett år. Vår plan att gå på en drink efter maten fick vi skippa för det var helt stopp.

Vi valde att låta maten sjunka genom att promenera till Waterloo Station. Kvällen var så varm att vi inte hade bråttom att komma hem.

Jag tröttnar aldrig på ett upplyst Big Ben...

eller London Eye.

Just när vi kom fram till Waterloo station fick vi se ett helt gäng inlines-åkare.

Nu är det dags för årets första X factor på TV.