Visar inlägg med etikett ilfracombe. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ilfracombe. Visa alla inlägg

2 april 2012

North Devon - Dag 1

Så var semestern över för den här gången, snabbt gick den långhelgen. Eftersom vi hyrde bil blev det också många timmar och X antal kilometrar på vägen och vi hann besöka hela tre olika län; Devon, Sommerset och Cornwall. Man kan inte precis säga att vi låg på latsidan och inte utnyttjade hyrbilen, en Opel Corsa...eller Vauxhall Corsa som man säger här, maximalt. Bra bil måste jag säga, stabil och ettrig.

Det var första gången jag körde i England, och i vänstertrafik. Vi hade dessutom hyrt automatväxlad bil, vilket är något som jag inte kört på 15 år. De första 20 minutrarna var minst sagt svettiga för både Steve och mig, speciellt då vi var tvungna att ta oss igenom 7!! rondeller (och jag som var mest rädd för rondellerna, snacka om kastas in i den djupa delen av bassängen) för att komma ut ur Barnstaple. I takt med att jag lärde känna bilen och kunde fokusera på annat började det dock flyta. Steve (och vår lånta satnav) var naturligtvis till ovärdelig hjälp, han satt med satnaven i handen och förberedde mig på följande vägkrök och vägkorsning, samtidigt som han såg till att jag inte körde mot trafikreglerna:-). Det var precis som att köra rally med Steve som kartläsare. Att hålla sig på vänster sida visade sig vara lätt som en plätt (ibland för mycket, för halva första dagen satt Steve och påminde mig om att inte köra för långt till vänster:-), det var reglerna för rondeller och vissa skyltar, eller avsaknad av dom, och vägarna som bjöd på utmaningar.

När vi äntligen kommit ut ur stan styrde vi kosan mot en liten och pitoresk fiskarby som heter Clovelly. Man kan inte köra ända fram till byn utan måsta parkera och promenera (klättra) resten. Vi kom fram nästan 1 timme försenade eftersom satnav-damen skickade oss på en stor omväg, varav 10 km bestod av en enda körbana. Där kan jag säga att vi kröp fram eftersom man inte såg bakom nästa krok och krokar fanns det gått om. Inte fanns det många ställen man kunde svänga in på heller om man mötte någon. Om ni kör i England, undvik vägar som börjar på B åtföljt av 4 siffror, de är inte mer än en stig.

Efter 1,5 timme och 25 km senare (långsammaste 25 kilometrarna någonsin) kom vi äntligen fram och vi fick verkligen lön för mödan. Vädret var perfekt och utsikten betagande.
På väg ned mot byn
Huvudgatan. Under turistmånaderna är här fullt av turister, nu såg vi bara ett par och resten var byinnevånare.
Utsikten var fantastiskt vacker.
Utanför varje hus stod en hemmagjord kälke som används för att transportera t.ex. matvaror hem.
Man fick verkligen dagens bengymnastik genom att gå upp- och nedför de här gatorna.
Katter fanns det gott om.
På väg ned mot hamnen.
Äntligen nere.
När vi var på väg upp igen fick vi sällskap av en katt. Den gick med långsamma men bestämda steg.

Efter Clovelly åkte vi direkt till Ilfracombe och vår B&B. När vi checkat in gick vi raka vägen till närmsta pub för att lugna nerverna med ett par drinkar.
Den här puben grundades på 1200-talet.

Ett par drinkar senare gick vi till en restaurang som heter Combe Cottage där vi hade bokat bord (onödigt visade det sig:-). Vi hade hittat restaurangen på en webbplats där den fått högsta poäng. Vi blev inte besvikna, underbart god mat och stora portioner. Maten sköljde vi sedan ned med ett Rioja-vin från 2004, ett av de godaste vinet jag och Steve druckit.
När vi fick menyn såg jag att de hade leverpate som förrätt så det valde jag naturligtvis.
Till huvudrätt blev det grisnoisetter med senapssås. Jag böt ut potatisen och fick en jättestor djuptallrik med olika kokta grönsaker istället, det räckte till Steve också.
Efter en helkväll på restaurangen, nästan på tu man hand (det fanns bara ett annat par där och då var det fredag?!) så gick vi hem mycket mätta och belåtna.
Vy över hamnen i Ilfracombe.

Innan vi gick och lade oss tog vi en sängfösare i vår B&B:s privata bar. Det är inte alla B&B som kan ståta med en egen bar.

North Devon - Dag 2

Efter en stadig English breakfast satte vi oss i bilen igen för lite mer upptäcksresande. Den här gången åkte vi norrut från Ilfracombe, till de två småstäderna Lynton och Lynmouth som ligger i Exmoor nationalpark, alldeles vid kusten. Lynton låg nere i dalen och Lynmouth på berget ovanför. Båda samhällena var hur mysiga som helst, faktiskt ett ställe där jag och Steve skulle kunna tänka oss att bo eftersom allt var så välskött.
Verkar inte hända mycket om den största nyheten den veckan var att getter fått hälsointyg:-)
Englands lilla Schweiz säger de om sig själva:-) Jag som bott i Schweiz kan nästan hålla med, åtminstone var det tillräckligt bergigt.
Lynton
De älskar sin fudge i Devon.
Man kunde ta sig ned till Lynton till fots, men om man inte kände för att gå hela vägen upp igen...
...kunde man ta en linbana vilket vi gjorde. Det var verkligen värt £2,25 att slippa gå hela vägen upp.

När vi körde vidare från Lynmouth var vi tvungna att köra uppför ett berg med 25 graders lutning, och det var ingen kul körning kan jag säga. Jag hade dessutom den yttre körbanan, mot avgrunden, och fick trycka ned gaspedalen i botten samtidigt som jag tog kurvorna snävt för att inte komma över på den motsatta körbanan. Rondellerna var inget jämfört med den här bergsbestigningen. I sådana här situationer är det guld värt att ha en automatväxlad bil så man slipper byta växel mitt i backen och riskera att bilen börjar rulla bakåt. Det skulle ha varit intressant att veta vad blodtrycket låg på när vi äntligen kom upp:-).

Vår nästa anhalt var staden Minehead som ligger i Sommerset. På vägen hade vi turen att se en flock med vilda Exmoor-ponnyer (alla nationalparker i England verkar ha sina egna ponnyraser)
Minehead var ingenting speciellt, som alla andra medelstora Engelska städer, men den här skylten som lekte med titeln till filmen Hajen (Jaws på engelska) var lite kul.
Vid tretiden var vi tillbaka i Ilfracombe igen...
...perfekt för Cream Tea på samma cafe som vi besökt för två år sedan. Jag gillar inte te så drack kaffe till min scones, gick bra det också. Sååå gott, och massor av clotted cream ska man ha på. Eftersom det var semester tillät jag mig en kolhydratstinn "rätt" per dag, dagen före hade jag lyxat till det med en pint cider:-)
Vi åt middag på Combe Cottage även ikväll. Det var så gott att vi inte såg någon poäng i att välja ett annat ställe och kanske bli missnöjda. När vi var på väg att lämna restaurangen på fredag frågade vi om det gick att boka bord till lördagen, samma tid. Först dröjde han men sade att jodå, det går bra. Vi trodde att han dröjde för att han funderade på hur många lediga bord de hade, men det visade sig att vi var de enda gästerna, hela kvällen!! Han trodde säkert inte sina öron när vi sa att vi ville boka bord, men vi är vana från London där man bör boka om man vill vara säker på att få plats, speciellt på helgerna.

Vi kunde iallfall inte klaga på servicen utan fick servitörens hela uppmärksamhet även om det kändes lite ensamt:-) Maten var lika fantastisk som vanligt, jag valde samma förrätt som igår men nötköttsbiffar till huvudrätt som serverades med stekta svampar, pepparsås och massor av ovanjordgrönsaker. Ljuvligt. Vi drack också samma Rioja som igår, onödigt att byta ett fungerande koncept:-)
Kvällen avslutades ännu en gång med en sängfösare i vår B&B-bar.

Imorgon kommer jag att skriva om de sista dagarna.

4 april 2010

Tillbaka i storstan

Så är vi tillbaka igen efter 4 dagar i Ilfracombe. Det var lite blåsigt och vädret var minst sagt växlande med sol, regn och till och med hagel, men inget längre än 15 min åt gången. Det var iallafall skönt att komma bort från London lite och det är inte svårt att se att Ilfracombe är en helt underbar stad på sommaren.Man fick möjlighet att träna sina benmuskler för det var verkligen backigt.
Vi bodde på en B&B som Steves kompis hade rekommenderat och vi blev inte besvikna. Hotellet hade åtta rum och sköttes av ett mycket trevligt par i 60-årsåldern.
Vårt jättefräscha rum med...
havsutsikt. Den här bilden tog jag i morse innan vi åkte. Naturligtvis hade de lovat strålande solsken både idag och imorgon:-(
Första kvällen gick vi in på en pub som visade sig ha öl-, eller snarare Ale-vecka, till Steves stora förtjusning. Man kunde välja mellan 9 lokalt producerade Ales och jag tror att Steve lyckades testa 6 stycken.
Här går pubägaren igenom de olika ölsorterna med en kund.
Jag tycker Ale är för bittert och höll mig till en annan lokal produkt, cider. Devon är känd för sin cider och speciellt en som kallas "Scrumpy" som de flesta pubar gör själva i svarta plastdunkar. Scrumpy är hela 7,5 procent men smakar som vanlig äppelsaft, farlig med andra ord:-).
Efter alla ales och scrumpys var det gott med lite mat. Jag gillar musslor.
Frukosten ingick i hotellpriset och de två första morgnarna skämde jag bort mig med engelsk frukost. I morse krävde jag dock min normala youghurt med muessli som är mer lättsmält.
Devon har de högsta skillnaden mellan ebb och flod i Storbritannien. På vintern kan det skilja upp till 9 meter.
Skiffer verkar vara en av huvudstenarterna i Devon
Kusten är brant och karg
Mitt i det gråsvarta skiffret finns granitliknande vita ränder insprängda.

En av två tunnlar som leder till de privata badstränder som byggdes under 1800-talet. Tidigare ledde den ena tunneln till en strand endast för män och den andra till en strand för kvinnor.
När vattnet dragit undan ser man bassängen.
Efter några timmar ute i blåsten, vad kan vara bättre än "Cream tea", dvs. hemlagade scones med clotted cream (tjock grädde med en fetthalt på minst 55 % och speciellt för Devon), marmelad och te (eller i mitt fall kaffe för jag gillar inte te). Underbart gott.
Ett prisbelönat Ale som även fick tummen upp av Steve.
Den sista kvällen tog vi ett par drinkar här. Enligt texten på huset byggdes det år 1309, snacka om gammalt. Det är också det äldsta huset i Ilfracomb.
Mysfaktorn var hög.

Innan vi åkte till Ilfracomb trodde vi att restaurangerna skulle vara bra på att göra fisk, eftersom det ju är ett fiskarsamhälle, men vi blev besvikna. Maken till smaklös mat har jag sällan upplevt.
Sista kvällen gick vi till en liten söt restaurang som hette Basils. När vi kom dit vid 8-tiden på kvällen var det fullt men vi lyckades boka ett bord till kvart i 9. Vi hade inga stora förhoppningar efter de föregående dagarnas stolpskott, men tänkte att en fullsatt restaurang inte kan vara helt fel. Det visade sig att maten var jättegod men servicen mördande långsam. Det tog 1 timme innan vi fick våra förrätter (leverpate och ångade musslor) och en flaska med rödvin. När vi beställde vinet frågade servitrisen om vi ville ha vinet genast eller med måltiden och vi sade genast. Det verkade dock inte ha gått fram, och när Steve påminde henne om vinet (när vi ätit hälften av förrätten) så sa hon att vinet vi beställt var slut (kunde hon inte sagt det genast?!). Vi beställde då husets och det kom efter ytterligare 10 min.
När vi ätit våra förrätter fick vi vänta ytterligare en timme på huvudrätten som kom närmare kl. 11. Även om rätterna var goda och vällagade kunde vi inte njuta maximalt eftersom det helt enkelt var för sent på kvällen, vi satt nästan och gäspade mellan tuggorna. Jag behöver knappast säga att vi skippade efterrätten, annars hade vi väl suttit där ännu:-)
Jag och Steve hade sett att den kvinnliga kocken kom ut då och då och frågade gästerna om allt var till belåtenhet och tyckte att det var underligt att det var så svårt att få ut maträtter till max 15 kunder. Döm om vår förvåning när ännu en kock kom ut ur köket efter stängningsdags!! 2 kockar och det tar en timme att göra 2 förrätter och öppna korken på en vinflaska!! De har verkligen en lugnare livsrytm "på landet":-) Restaurangen skulle aldrig ha överlevt i London där de typ behöver få ut alla tre rätter inom en timme.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...