Det var första gången jag körde i England, och i vänstertrafik. Vi hade dessutom hyrt automatväxlad bil, vilket är något som jag inte kört på 15 år. De första 20 minutrarna var minst sagt svettiga för både Steve och mig, speciellt då vi var tvungna att ta oss igenom 7!! rondeller (och jag som var mest rädd för rondellerna, snacka om kastas in i den djupa delen av bassängen) för att komma ut ur Barnstaple. I takt med att jag lärde känna bilen och kunde fokusera på annat började det dock flyta. Steve (och vår lånta satnav) var naturligtvis till ovärdelig hjälp, han satt med satnaven i handen och förberedde mig på följande vägkrök och vägkorsning, samtidigt som han såg till att jag inte körde mot trafikreglerna:-). Det var precis som att köra rally med Steve som kartläsare. Att hålla sig på vänster sida visade sig vara lätt som en plätt (ibland för mycket, för halva första dagen satt Steve och påminde mig om att inte köra för långt till vänster:-), det var reglerna för rondeller och vissa skyltar, eller avsaknad av dom, och vägarna som bjöd på utmaningar.
När vi äntligen kommit ut ur stan styrde vi kosan mot en liten och pitoresk fiskarby som heter Clovelly. Man kan inte köra ända fram till byn utan måsta parkera och promenera (klättra) resten. Vi kom fram nästan 1 timme försenade eftersom satnav-damen skickade oss på en stor omväg, varav 10 km bestod av en enda körbana. Där kan jag säga att vi kröp fram eftersom man inte såg bakom nästa krok och krokar fanns det gått om. Inte fanns det många ställen man kunde svänga in på heller om man mötte någon. Om ni kör i England, undvik vägar som börjar på B åtföljt av 4 siffror, de är inte mer än en stig.
Efter 1,5 timme och 25 km senare (långsammaste 25 kilometrarna någonsin) kom vi äntligen fram och vi fick verkligen lön för mödan. Vädret var perfekt och utsikten betagande.
På väg ned mot byn
Huvudgatan. Under turistmånaderna är här fullt av turister, nu såg vi bara ett par och resten var byinnevånare.
Utsikten var fantastiskt vacker.
Utanför varje hus stod en hemmagjord kälke som används för att transportera t.ex. matvaror hem.
Man fick verkligen dagens bengymnastik genom att gå upp- och nedför de här gatorna.
Katter fanns det gott om.
På väg ned mot hamnen.
Äntligen nere.
När vi var på väg upp igen fick vi sällskap av en katt. Den gick med långsamma men bestämda steg.
Efter Clovelly åkte vi direkt till Ilfracombe och vår B&B. När vi checkat in gick vi raka vägen till närmsta pub för att lugna nerverna med ett par drinkar.
Den här puben grundades på 1200-talet.
Ett par drinkar senare gick vi till en restaurang som heter Combe Cottage där vi hade bokat bord (onödigt visade det sig:-). Vi hade hittat restaurangen på en webbplats där den fått högsta poäng. Vi blev inte besvikna, underbart god mat och stora portioner. Maten sköljde vi sedan ned med ett Rioja-vin från 2004, ett av de godaste vinet jag och Steve druckit.
När vi fick menyn såg jag att de hade leverpate som förrätt så det valde jag naturligtvis.
Till huvudrätt blev det grisnoisetter med senapssås. Jag böt ut potatisen och fick en jättestor djuptallrik med olika kokta grönsaker istället, det räckte till Steve också.
Efter en helkväll på restaurangen, nästan på tu man hand (det fanns bara ett annat par där och då var det fredag?!) så gick vi hem mycket mätta och belåtna.
Vy över hamnen i Ilfracombe.
Man fick möjlighet att träna sina benmuskler för det var verkligen backigt.
Vi bodde på en B&B som Steves kompis hade rekommenderat och vi blev inte besvikna. Hotellet hade åtta rum och sköttes av ett mycket trevligt par i 60-årsåldern.
Vårt jättefräscha rum med...
havsutsikt. Den här bilden tog jag i morse innan vi åkte. Naturligtvis hade de lovat strålande solsken både idag och imorgon:-(
Första kvällen gick vi in på en pub som visade sig ha öl-, eller snarare Ale-vecka, till Steves stora förtjusning. Man kunde välja mellan 9 lokalt producerade Ales och jag tror att Steve lyckades testa 6 stycken.
Här går pubägaren igenom de olika ölsorterna med en kund.
Jag tycker Ale är för bittert och höll mig till en annan lokal produkt, cider. Devon är känd för sin cider och speciellt en som kallas "Scrumpy" som de flesta pubar gör själva i svarta plastdunkar. Scrumpy är hela 7,5 procent men smakar som vanlig äppelsaft, farlig med andra ord:-).
Efter alla ales och scrumpys var det gott med lite mat. Jag gillar musslor.
Frukosten ingick i hotellpriset och de två första morgnarna skämde jag bort mig med engelsk frukost. I morse krävde jag dock min normala youghurt med muessli som är mer lättsmält.
Devon har de högsta skillnaden mellan ebb och flod i Storbritannien. På vintern kan det skilja upp till 9 meter.
Skiffer verkar vara en av huvudstenarterna i Devon
Kusten är brant och karg
Mitt i det gråsvarta skiffret finns granitliknande vita ränder insprängda.
En av två tunnlar som leder till de privata badstränder som byggdes under 1800-talet. Tidigare ledde den ena tunneln till en strand endast för män och den andra till en strand för kvinnor.
När vattnet dragit undan ser man bassängen.
Efter några timmar ute i blåsten, vad kan vara bättre än "Cream tea", dvs. hemlagade scones med clotted cream (tjock grädde med en fetthalt på minst 55 % och speciellt för Devon), marmelad och te (eller i mitt fall kaffe för jag gillar inte te). Underbart gott.
Ett prisbelönat Ale som även fick tummen upp av Steve.
Den sista kvällen tog vi ett par drinkar här. Enligt texten på huset byggdes det år 1309, snacka om gammalt. Det är också det äldsta huset i Ilfracomb.
Mysfaktorn var hög.