Födelsedagar

Februari är verkligen födelsedagsmånaden, förutom att jag själv fyller år så gör även många av mina kompisar det.

Min kompis Mia och jag har under flera år ätit gemensam födelsedagsmiddag, så även i år. Jag hade bokat bord på tapasrestaurangen Dhesa vid Carnaby Street, så det blev "nära" för båda av oss. Jag har ätit där ett par gånger tidigare så jag visste att maten var god.

Det var ett tag sedan vi senast träffades så vi hade myyyycket att prata om.

I söndags var det min riktiga födelsedag och enligt traditionen så bjöd Steve ut mig på födelsedagsmiddag (jag bjuder sedan ut honom när det är hans födelsedag😊). Han hade riktigt tagit i från tårna för att hitta en restaurang som inte låg nära där vi bor OCH som vi inte besökt tidigare. Restaurangen, som hette Bistro Bardot, serverade fransk mat och låg ända i Wapping. Normalt kan man ta sig dit ganska enkelt med Overground, men nu var linjen stängd på grund av underhållsarbete för hundraelfte gången. Vi gav inte upp utan det blev buss, tunnelbana, byte till annan tunnelbana och sedan buss och 1,5 timme senare var vi framme😏

Restaurangen var väldigt charmig, men Steve hade verkligen inte behövt boka bord eftersom vi var de enda kunderna, förutom en man som kom dit på en kopp te (?!). Jag vet inte om det är så tomt varje söndag eller om det berodde på de inställda tåglinjerna eller vädret.

Menyn var väldigt nerbantad men tillslut beställde jag bakad camembert i filodeg till förrätt och ...

.... råbiff till huvudrätt. Båda rätterna var helt ok, och jag uppskattade att man fick blanda råbiffen själv. När restaurangerna gör det kan det ofta bli lite väl mycket senap och man känner inte smaken av köttet alls. Till efterrätt beställde jag chokladmousse som var väldigt tråkig, inga bär eller annat för att bryta av smaken och vattning i botten. Den såg inte så aptitretande ut heller eftersom toppen var aningen torr.

Efter middagen ignorerade vi regnet och vinden och gick till en pub vid Themsen som heter The Prospect of Whitby. Puben byggdes år 1520 och är den äldsta puben vid Themsen.

När vi satt vid bordet med våra drinkar kom en helt normal kille med ryggsäck in och satte sig vid bardisken. Han beställde ett par öl och plötsligt plockade han upp två kramdjur som han satte på disken. Han lät dem till och med dricka av ölen som om det var den mest normala saken i världen (säkert för honom). Man får se allt möjligt i den här stan😏

När det var dags att åka hem så var båda överens om att INTE ta buss och tåg hem utan vi beställde en Uber istället. Jag hade fått någon sorts rabattkod och till slut blev det bara 15 pund för hela resan. Chauffören verkade hade lite problem med avståndet till trottoarkanten och körde över den ett par gånger så att hela bilen hoppade. Andra gången det hände frågade Steve chauffören om vi inte borde stanna och kolla hur undersidan på bilden såg ut, men chauffören sade bara att det är ok.😏

Tower of London genom en regndränkt vindruta.

Busen gosar med sin favorit😍 Kolla på Julstjärnan i fönstret. Den är två år gammal och det sägs att de aldrig blommar två gånger. Efter att ha tappat alla röda blad för ett år sedan började de plötsligt dyka upp igen. Bladen är lite klena men det beror nog på att jag inte har gett den någon växtnäring. Så länge det finns liv i en växt (och den inte har ohyra) så har jag inte hjärta att slänga dem.

Tillbaka på Tate Britain och trevlig middag

Nygymmad och nyduschad och solen skiner (då och då). Om några timmar ska jag bege mig in till stan och träffa min kompis Mia på gemensam födelsedagsmiddag. Vi fyller år dagarna efter varandra och brukar träffas runt de datumen. En väldigt mysig tradition😊.

I onsdags besökte jag och Angela en konstutställning på Tate Britain (andra besöket på två veckor😊) med verk av porträttmålaren John Singer Sargent (1856-1925). Sargents verk visades tillsammans med exempel på tidstypiskt mode, inklusive flera originalplagg som avbildas i hans målningar. Jag hade aldrig hört talas om konstnären tidigare så det var verkligen en intressant upptäckt, hans förmåga att måla glansiga tyger, ljus och skuggor var fantastisk! 

Den här målningen tror jag faktiskt jag sett tidigare, så levande!

Målningen ...

... originalklänningen.

Bild från Tate Britains webbplats

Bild från Tate Britains webbplats

Efter utställningen gick vi över bron till Vauxhall för middag på en restaurang som heter Brunswick House. Jag passerar alltid restaurangen när jag åker med bussen in till stan, och varje gång har jag tänkt att dit vill jag gå. Nu, efter att ha passerat den i typ 15 år, blev besöket äntligen av. Bättre sent än aldrig.😉

Brunswick House byggdes till hertigen av Brunswick år 1758 och nu ligger huset inklämt mellan en massa nybyggda själlösa bostadshöghus vid Themsen. Den känns lite som en katt bland hermellinerna ... eller som en hermelin bland katterna, för byggnaden är mycket vackrare och charmigare än de omgivande höghusen😊.

Inredningen var verkligen pampig, kristallkronor i olika storlekar och utföranden (alla till salu) samt levande krukväxter (ett stort plus, avskyr fuskblommor).

Maten var också väldigt god. Menyn består mest av smårätter, men de var rikligt tilltagna så man slapp gå hem hungrig. 

Jag började med gravad forell med sås på macadamianötter, pepparrot och dill. Supergott.

Min andra rätt var råbiff med bland annat rökt benmärg, krispig schalottenlök samt mycket riven parmesanost ovanpå. Mums. Hit vill jag absolut gå igen. 

Steve beställde en kattbädd för ett par veckor sedan eftersom han tyckte så synd om Busen som "måste" ligga i hårda kartonger (han känner uppenbarligen inte katter😉) De första dagarna undvek Busen bädden som pesten, men i onsdags hände det plötsligt. Först låg han i den ena lådan, sedan i den andra, och plötsligt låg han i sin bädd. Han har dock inte upprepat händelsen utan ligger åter i lådorna, så det var var kanske en engångshändelse😁

Utställning på Southbank

Hej på er! Äntligen fredag igen, sååå skönt. Veckans jobb är inskickade, lägenheten dammsugad och dagens träningspass avklarad, nu kan jag bara slappa.

Det har varit mycket jobb den här veckan men jag har också hunnit göra lite roliga saker. Jag kommer inte att lägga upp allt i det här inlägget utan delar upp det i två.

I går kväll träffade jag tre av mina gymkompisar på en pub i närheten. Det var kallt och eländigt när jag gav mig ut, men det var bara 8 minuters promenad till puben så jag överlevde😛. Vi satt kvar och pratade tills puben i princip stängde.

I söndags kände jag mig uttråkad in i märgen. Vi tvingades avboka vårt restaurangbesök på lördagen då Steve fick sån besvärlig migrän/huvudvärk och stanna hemma. Frustrerande, men man kan ju inte sitta och lida sig igenom en middag med ett huvud som känns som om det skulle sprängas heller. På söndag skulle Steve spela bowls som vanligt och för att jag inte skulle bli liggandes på soffan resten av dagen efter gymmet så köpte jag en biljett till en utställning med moderna skulpturer av 21 konstnärer från de senaste 60 åren, When forms come alive, på Haywarth Gallery i Southbank Centre. Enligt informationen så var skulpturerna insprerade av rörelse, flytande tillstånd och tillväxt.

Det var väldigt annorlunda skulpturer får man säga, vissa var finare än andra😏.

Den här var ganska inponerande, stora klot tillverkade av mylarskivor (metallisk polyesterfilm) och lim. Konstnären heter Tara Donovan.

Den här skulpturen var tillverkad av naturligt bivax, mikrokristallint vax, pigment, 150-årig valnöt, handblåst glas och 4 500-årig jäst (!)😲. Man kan ju undra hur det kommer på att kombinera sådana råmaterial.

Den här glasskulpturen var lite kuslig med sina två handskelett i metall ... lite Terminator-känsla.

Och sedan fanns det sådana här skulpturer ...

Ännu en skulptur av en kvinna, Lynda Benglis. Den här var vacker, gjord av brons, och föreställer en knut.

Sedan fanns det saker som man undrar om de faktiskt kan kallas konst, som den är installationen med tre utspända strumpbyxor ...

Eller den här gigantiska "tjocktarmen"😁

I samma byggnad som uställningen pågick samtidigt brittiska Bafta Film Awards. Om jag hade orkat hänga där så hade jag säkert fått se både en och annan kändis gå in. 

Pubar, tråkiga kändiskockar och envis katt

Morgonens träning är avklarad. Jag hade ställt väckning till 7.40 men vaknade tio minuter innan. Det är alltid enklare att stiga upp när man vaknar av sig själv.

Hoppas ni har haft en skön vecka. Min vecka har varit riktig behaglig, inte allt för stressig då min största kund fortfarande befunnit sig på semester😊. I torsdags fick vi äntligen pannan lagad, så nu har vi varmt vatten både morgon och kväll. De fixade även toaletten som krävt att man spolade 1,5 gånger för att det skulle sluta rinna.

I tisdags åt min kompis Cecilia och jag middag på den brittiska filmregissören Guy Richies pub Lore of the Land. 

Puben var riktigt mysig och såg ut som jag tycker en pub ska göra, murriga färger och mycket trä i inredningen.

Maten var väldigt god men portionerna kunde vara lite större. Det är lite tråkigt om man måste äta innan man går på restaurang😏. 

Det fanns råbiff/steak tartar som förrätt, så valet blev enkelt.

Till huvudrätt blev det marulksvans med goda tillbehör och en fantastiskt sås. Jag gillar marulk, den har inga ben, bara ryggrad, och köttet har en fastare konsistens än vanlig fisk.

Vi tänkte först ta ännu en drink på puben efter maten, men beslöt att gå till en nyöppnad vinbar istället (billigare😏). Vi beställde in en flaska bubbel och när vi satt och pratade kom tjejen bakom kassan fram och frågade om vi var svenskar. Det visade sig att hon var norska och vi övergick genast till våra respektive modersmål😊. Vi hann besöka ännu en pub för en sista drink innan det var dags för mig att ta de två tågen hem. Det är kul att utforska andra stadsdelar än sin egen, för man blir lätt "hemmablind".

Det undgick säkert ingen att det var Alla hjärtans dag i onsdags. Steve och jag gick inte ut den kvällen utan nöjde oss med att ge varandra kort och, visade det sig, exakt samma chokladaskar.😂

För att undvika tråkiga begränsade Alla hjärtans dag-menyer och hjärtan in absurdum gick vi på restaurang på torsdagen istället. Steve hade bokat bord på restaurangen Brasserie Blanc som ligger alldeles vid Themsen i stadsdelen Fulham. Restaurangen ägs av den franska "kändiskocken" Raymond Blanc ... samma som äger puben i Teddington som vi var till för några veckor sedan. Jag måste säga att jag inte är något större fan av hans menyer, och speciellt inte av tillbehören, snålt tilltaget och fantasilöst.

Menyn var ganska lika den i Teddington, så det blev den vanliga ostsoufflen till förrätt. De hade dock inte värmt upp den tillräckligt för den hade en kall kärna i mitten som inte var så behaglig att äta.

Till huvudrätt valde jag en halv grillad kyckling med örter som serverades med "jus" som verkar vara väldigt populär bland kändiskockar, smakar typ buljongtärning som lösts upp i vatten, en klick potatismos och några halvmagra morötter. Trååååkig rätt. Trots att man är fransk kan man väl utveckla sin matlagning lite och inte leva på gamla meriter.

Efter middagen och på väg till bussen stannade vi till på puben The Crabtree för en sista drink. Vi borde ha bokat bord där istället.

Jag avslutar jag med gårdagens Busen. Den här veckan anlände Busens kattbädd som Steve envisats med att beställa. Jag sade till Steve att det är slöseri med pengar, vi har försökt två gånger tidigare men Busen vägrar att ens sätta en tass i dem. Steve sa att den här gången kommer det att bli annorlunda ... noooot 😂 

Konstguidning på Tate Britain

Ännu en lugn eftermiddag och jag njuter. I kväll ska jag och en komopis äta middag på den brittiska filmregissören Guy Richies pub Lore of the Land. Det ser jag fram emot. 

I går använde jag min lediga tid till att gå på en guidad rundvandring på Tate Britain. Som vanligt var det en tur som arrangerades av London Walks. 

Guiden hade valt ut ett antal tavlor från 1500-talet fram till nutid som han fördjupade sig i.

Den här vackra tavlan, "The Lady of Shalott" av John William Waterhouse, är ganska känd och en av mina favoriter.

Det finns hur många vackra tavlor, statyer och skulpturer som helst på museet (som är gratis att besöka, förutom specialutställningar) att det skulle krävas flera besök för att se dem alla.

Det finns tre rum dedikerade till JMW Turner, han som var så bra på att måla ljus ni vet. Han är också en av mina favoritkonstnärer. Vi hann tyvärr inte se några av hans tavlor under rundturen men jag gick dit efteråt istället. Jag visste inte att han också målade i akvarell. De var otroligt fina de också.

Oljemålning.

I bland måste man stå en bit från tavlan för att kunna se alla detaljer.

Under rundvandringen fick vi ett par "svansar" efter oss som inte ingick i vår grupp och därför inte betalat avgiften. Som av en "slump" lyckades de alltid befinna sig på höravstånd från de tavlor som vi såg på😏