Musikaler, teater och god mat

Äntligen fredag och jag börjar så småning om sätta punkt för den här arbetsveckan ... hoppas det inte kommer några fler förfrågningar för jag är redan fullbokad mer eller mindre till nästa onsdag.

I onsdags förflyttades farsan till Vasa Centralsjukhus för rehabilitering så nu är han mer eller mindre på hemmaplan. Där kan majoriteten svenska och ofta dialekt. Ambulanstaxin körde non-stop från Åbo till Vasa och fyra timmar senare var farsan och morsan (som bett om att få följa med) framme. Läkarna har nu tagit bort den sista av epilepsimedicinen så nu får man hoppas att närminnet också återhämtar sig helt, ofta en biverkning av epilepsimedicin eftersom medicinens uppgift är att dämpa de elektriska impulserna i hjärnan som styr allt som sker i kroppen så att de inte är lika snabba/starka för att förhindra nya anfall. Det är otroligt hur en större operation kan påverka hela kroppen, från topp till tå, det berättade inte läkarna innan operationen. Vad skulle man gjort utan google?! ... säkert gripits av panik. Det går framåt iallafall och det är huvudsaken:-)

Lite om vad jag har sysslat med i London den senaste veckan, förutom att jobba och gå på gym.

Igår var vi ett litet gäng som åt middag på den berömda fiskkocken Rick Steins första restaurang i London som ligger i Barnes som inte är alltför långt från Wandsworth.

Vi fick ett helt fantastiskt bord med utsikt mot Themsen.

Eftersom Rick Steins specialitet är fiskrätter så var valet enkelt. Jag började med musslor i smörig sås. Som smörfantast så var det en sås i min smak, det enda minuset var att kocken varit lite för ivrig med saltkaret:-)

Till huvudrätt beställde jag hälleflundra med dill, morötter och selleri samt grönkål istället för potatis. Såsen var fantastiskt god, skulle ha kunnat slicka tallriken ren:-). Trots att Rick Stein är en kändiskock så var inte priset alltför hutlöst utan helt ok faktiskt, och vinet var billigare än i många kedjerestauranger. Hit vill jag åka igen.

I onsdags var Carina och jag på en liten annorlunda musikal på en pub i Angel. Det enda jag visste om musikalen när Carina bokade biljetter dagen var att den hette Adam & Eve ... and Steve. Redan titeln gjorde ju att jag måste gå och se den. Först trodde jag att det skulle vara ett triangeldrama där Adam och Steve tävlade om Eve men när jag såg att 90 % av publiken var homosexuella män så förstod jag att så nog inte var tillfället:-D. Det slutade med att Eve tillslut fick Adam och Steve mötte en kille som hette Bruce på en dajtingsite och åkte till Brighton som är en populär stad bland homosexuella:-). Det var en riktigt bra musikal och man fick många goda skratt:-)

Eden

Innan jag åkte till Finland var Carina och jag på en annan teatershow, den här gången en improvisationsmusikal. Här fick publiken föreslå vad musikalen skulle handla om och vilka musikaler som låtarna skulle basera sig på (t.ex. Chicago, Book of Mormon osv.). Tyvärr hade deras senaste musikaler handlat om antingen Brexit eller Trump så nu bad de om ett annat ämne (jag skulle gärna ha sett båda:-). Tillslut fick den titeln "Love in isle 5 at Tesco", dvs kärlek i gång 5 på Tesco (englands motsvarighet till Prisma och Ica). Den här showen hålls några gånger i månaden och man kan lätt se den hur ofta som helst eftersom innehåller varierar enligt publikens förslag. Och som allt i London så håller showen mycket hög kvalitet. En kille som satt på första rad hade sett showen 42! gånger. Snacka om hängivenhet:-)

Ikväll blir det ännu en show men jag är inte helt på det klara vad den handlar om:-) Jag tror det är en komedi som utspelas på en bröllopsmottagning, tror det var prins Williams och Kates bröllop. Det ingår också mat. Carina är bra på att hitta galna teatershower och upplevelser och jag är inte den som säger nej:-)

Upp och ner, fram och tillbaka

Ja nu har det gått en tid sedan jag senast skrev men det har varit ett par turbulenta veckor.

Den 4 april åkte jag hem till Finland för att vara sällskap åt min morsa när farsan var i Åbo universitetssjukhus för en planerad stor hjärtoperation dagen efter. De har flyttat alla hjärtoperationer från Vasa till Åbo så nu är det ett litet helvete för alla Österbottningar som måste genomgå stora hjärtoperationer.

Farsan åkte själv ner med specialtaxi till Åbo som Folkpensionsanstalten till all lycka betalade majoriteten av. Det skulle aldrig ha gått att han åkt ner ensam med buss eller tåg eftersom han inte kan finska plus att han var i för dåligt skick för att kunna gå några längre sträckor.

Han opererades på onsdagen och den gick helt enligt planerna. Tyvärr kom det fram efter några dagar att han fått ett epilepsianfall genast efter operationen som troligen berodde på att en liten mikroskopisk partikel lossnat under operationen och vandrat till hjärnan. Men, hellre epilepsi än en hjärnblödning. De gav honom epilepsimedicin och efter ett par dagar var alla hjärnkurvor normala igen. Nästa orosmoln kom när de inte lyckades väcka upp honom efter en vecka. Vi blev naturligtvis oroliga och tillslut beslutade morsan och jag att vi skulle åka ner till Åbo och stanna där ett par dagar i deras anhörigrum som de till all lycka har. Dessutom ligger de bredvid intensiven där farsan låg. Det kunde dock inte vara ett mer deprimerande ställe att bo på, speciellt när både morsan och jag vaknade av en kvinna som grät högt både på natten och morgonen.

Det är verkligen för jävligt att det enda sättet att hålla sig informerad om hur den anhöriga mår är att ringa och prata med sköterskorna några gånger om dagen (har man tur så kan de till och med svenska) eller använda alla sina besparingar och bo på hotell.

Sagt och gjort, dagen efter tog vi tåget ner till Hesa där vi bytte till Åbo-tåget (så otroligt omständigt när det inte går direkttåg ner till Åbo). 6 timmar senare var vi framme i Åbo och kunde hälsa på farsan. De flesta är väldigt finska på sjukhuset och även om de försökte prata så fick man säkert inte helt uttömmande svar eftersom de helt enkelt inte kunde tillräckligt bra svenska. De försökte, och det lyfter jag på hatten för, men ibland räcker det inte ända fram.

Jag åkte tillbaka till London på onsdag medan morsan stannade kvar och när jag ringde henne på kvällen så berättade hon att farsan äntligen vaknat. På skärtorsdagen körde min bror ner från Vasa för att hämta morsan (alla tåg och bussar var fullbokade) men två dagar senare var hon tillbaka i Åbo. Farsan hade sluppit röret i halsen men han hade svårt att kommunicera med sköterskorna och läkarna och de hade svårt att förstå honom eftersom han ännu var svullen i halsen efter röret plus att han i sitt förvirrade tillstånd bara pratade dialekt. Farsan är en extremt extrovert person och lever upp när han kan prata med människor. Morsan tyckte så synd om honom att han skulle behöva ligga och stirra i taket utan att kunna kommunicera med någon så på påsklördagen tog morsan en buss från Vasa ner till Åbo. Där har hon nu varit sedan dess. Tack vare att de inte utfört några operationer över påsken så har hon kunnat bo i anhörigrummet men det är verkligen inte det ultimata att bo i ett vitt och kalt rum utan fönster. Dessutom vara sjukhusrestaurangen stängd hela påsken. Det börjar också gå henne på nerverna att det är så få som kan prata svenska och läkarna rycker bara på axlarna när hon frågar något eftersom de inte kan prata tillräckligt bra svenska.

Imorgon bär det emellertid äntligen av till Vasa centralsjukhus med ambulans och morsan har fått lov att följa med i bilen. Där kommer farsan troligen att få stanna kvar i 2 veckor för rehabilitering. Efter att ha sovit i 8 dagar har muskelstyrkan i benen försvunnit helt. Det känns lite ironiskt att själva hjärtoperationen gick som på räls men istället är det allt annat som krånglat.

Jag önskar verkligen att alla de som arbetade för att hjärtoperationerna skulle flyttas från Vasa får uppleva den råa verkligheten; att åka ensam ner till sjukhuset, ligga två veckor och bara kunna kommunicera med några få som kan svenska och få begränsat med besök eftersom de anhöriga inte har råd och/eller tid att åka 6 timmar till Åbo och bo på hotell. Jag tror på karma så jag är övertygad om att de får smaka på sin egen medicin förr eller senare.

Här kommer några bilder från när jag var hemma, och naturligtvis är Elvis på hälften av dem.

Så här långt kom han innan han måste lägga sig och vila efter att ha sovit i min säng:-)

Vädret var deprimerande värre, grått, grått och mer grått ...

... eller vitt, inte mycket roligare,

Så här ser det ut i London, syrenerna i full blom.

Nu får vi hoppas att farsan återhämtar sig snabbt när han kan göra det på "hemmaplan". På Vasa centralsjukhus kan de både prata svenska och dialekt.

Middag under marken

Hejsvejs. En snabbis innan jag åker in till stan för "improvisationsmusikal". Jag gillar improvisationsteater för allt kan hända och för att jag imponeras över hur snabbtänkta skådespelarna är. Jag kan tänka mig att improvisation till musik är ännu mer utmanande. Det ska bli kul:-).

Min förkylning tog ett stort steg tillbaka i natt och nu känner jag mig nästan normal igen. Det är otroligt hur snabbt den kan försvinna, för igår kände jag mig ganska eländig fortfarande och var storförbrukare av näsdukar.

I lördags trotsade jag förkylningen och åkte in till Piccadilly Circus för att träffa en kompis som jag inte sett på ca 8 år. Ulrika och jag träffades när jag bott ca 1 år i London och hon var nyinflyttad. Vi blev snabbt kompisar och när hon efter lite över ett år åkte tillbaka till Sverige igen då hon tröttnade på alla dåligt betalda jobb så har vi hållit kontakten. Hon drömmer fortfarande om att flytta tillbaka till igen så skam den som ger sig. Hon får sin Phd om ett par år så då borde hon nog få bättre jobb:-)

Jag hade bokat bord på en fransk restaurang som låg under marken vid Piccadilly Circus, Brasserie Zedel. Jag hade läst om restaurangen för första gången för en vecka sedan och ville gärna prova den. Ingången är ganska liten men när man gått ner några trappor under jorden öppnar sig en jättestor restaurangdel med guld- och marmorinredning.

Ulrika, hon har inte ändrats mycket på 8 år måste jag säga:-)

Note to self, beställ inte fisksoppa på en fransk restaurang. Jag glömde bort att de passerar/mixar all fisk/skaldjur och kvar blir en tunn soppa. Jag vill gärna se fisk/skaldjursbitar i min soppa.

Min stek, kallas flat iron steak på engelska (luffarbiff på svenska enligt google), var dock jättegod och mör och såsen full av smak. Jag böt ut potatisen mot broccoli och riven mandel.

De bjuder även på live jazzmusik de flesta kvällar i veckan i baren "Le crazy coqs":-). Det vill jag gärna testa.

Ingången till hela stället efter att man gått ner ett par trappor. Snacka om hidden gem.

Efter middagen gick vi på ännu en drink på en bar i närheten (vi hade ju trots allt inte setts på så många år). Jag provade en cocktail på konjak och äkta champagne som inte var dum alls.

Nej, nu måste jag rusa. Ha en trevlig kväll!

Bag-all - New Yorks enda shopping

Trevlig lördag på er alla. Här är den lite mindre trevlig för jag är inne på min fjärde förkylningsdag, det är säkert 20 år sedan jag haft en ordentlig förkylning. Det var nog inte det smartaste draget att sitta högst upp på en Hop on hop off-buss i nollgradig temperatur och hård vind i New York. Det var till och med för mycket för min kropp:-). När Steve och jag steg av bussen efter en 2 timmar lång rundtur kunde vi knappt gå, lederna var stelfrusna och fötterna bortdomnade. Jag panikköpte en stickad mössa efteråt men då var det troligen redan för sent. Så nu känner jag mig allt annat än fräsch och näsduksförbrukningen har nått oanade höjder. Jag har som tur är varken hosta eller feber men det har slagit lock för öronen vilket är allt annat än bra då jag ska flyga hem till Finland på tisdag. Nå, jag har ännu två dagar på mig att bli frisk.

Tänkte jag skulle visa min enda shopping under New York-resan (onödigt att shoppa där när 90 % finns i London och till mycket lägre pris). Jag läser Pernilla Wahlgrens blogg och hon har en kompis som bor i New York som designar återvinningsbara tygpåsar med roliga tryck som man kan använda till massa olika ändamål. Företaget/butiken heter Bag-all. Sagt och gjort, sista dagen släpade jag Steve till Little Italy för att besöka affären och kom därifrån med några fynd, bl.a. en påse för underkläder/simkläder, solglasögonfodral, förvaringsväska för resegrejer samt sminkväska. Man kan också göra grejerna mer personliga genom att brodera sitt eget eller någon annans namn på påsen.

 Jag gillar mönstret på fodret.

Inspelning av Skavlan i London

Oj sån kul eftermiddag och kväll det var igår. Efter en lång väntan så var det äntligen dags för inspelning av Skavlans "talk show" i London igen (de borde visa den om några veckor, det är säsongsavslutning). Jag har varit på deras postlista i nästan två år nu och äntligen. Vi var hela sju stycken från SWEA som kom och resten var ca 50-50 norrmän och svenskar och några stackars engelsmän:-) Det fanns också några som kommit enkom från Sverige för att delta i inspelningen (det är gratis att vara publik).

Vi tog de bästa platserna, mittemot podiet där Skavlan och gästerna satt. Pernilla, som jag fått de flesta bilderna av, berättade att de normalt säger att man inte får ta foton men igår kväll var det ok.

Innan inspelningen började fick vi instruktioner på hur vi skulle skratta och applådera och de spelade även in applåd- och skrattljuden. Det fanns också en svensk stå upp-komiker som "värmde upp" oss.

Sedan började inspelningen. Kvällens gäster var Pamela Anderson, Ricky Gervais (alltså hur rolig kan en person vara?!:-)) och en indisk professor som forskat i människors beteende fram till nu och i framtiden. Grymt intressant.

Inspelningen tog runt 2,5 timmar och sedan kortas den ner men det var kul att kunna se hela intervjun och Skavlan lät dem också tala utan alltför många avbrott vilket var perfekt.

Här berättar Pamela Andersom om senast hon var på Skavlan (då i Stockholm) och en galning lyckades ta sig in i hennes rum när hon var på inspelningen och sätta eld på rummet.

De gamla synthrockarna Depeche Mode var kvällens band. De spelade sin senaste hit men intervjuades också. De bondade genast med Ricky Gervais:-)

Det blev några omtagningar när gästerna skulle gå in och ut. Det är intressant att se hur sådana här inspelningar fungerar "bakom kulisserna".

Musik på gång.

Jag längtar efter nästa gång man spelar in Skavlan här, jag kommer absolut att vara på plats om jag är i Landet.

5 dagar i New York

Nu har vi hunnit vara hemma några dagarr (vi landade vid lunchtid på söndag). Ingen av oss har känt av någon större jetlag men det kanske hjälpte att vi fick var sin bänk på planet och kunde sträcka ut oss och sova i några timmar.

Den här veckan har jag hunnit delta både i SWEAs styrelsemöte och en jätterolig middag tillsammans med 5 andra kompisar från SWEA. Den ena av oss har flyttat (motvilligt) tillbaka och är nu här på besök i några dagar och det firade vi med en mycket god middag på den libanesiska restaurangen Randa.

Imorgon är det inspelning av det sista avsnittet av Skavlan för den här säsongen och då är det ett gäng av oss som ska sitta i publiken. Det ska bli spännande att se vilka gäster han har.

Här kommer nu äntligen bilderna från Steves och min resa till New York. Vi bodde på ett jättecentralt hotell som hette Hotel Metro, bara en gata  från Empire State Building. Det var rent och snyggt och man kunde hämta gratis kaffe från morgon till kväll. Det bjöds även på gratis vin varje dag mellan kl. 17 och 18.30. Jag skulle bo där igen utan att tvecka.

Flygresan gick utan problem, även för Steve som var orolig att det skulle bli för mycket sittande. Det hjälper dock massor att man kan sitta och sitta på filmer och TV-serier.

Frukosten på planet var sisådär för mig men som tur var kunde man välja engelsk frukost också så jag klarade mig på den samt ett av mina egna bröd som jag tagit med mig.

Vi kom fram till JFK flygplats vid lunchtid. Det gick väldigt smärtfritt att ta sig igenom passkontrollen och sedan väntade en förbeställd taxi på oss.

Man fick tillträde till sina rum först kl. 16 så efter att vi checkat in och låst in våra väskor tog vi en promenad på stan. Det fanns fortfarande höga snöhögar efter förra veckans snöstorm men nu var det äver 15 grader och solen sken från en klarblå himmel.

Hotellet hade 40-talstema och på väggen i hotellreceptionen hängde t.ex. två tavlor med Greta Garbo,

Eftersom vi inte hade ätit någon sedan frukost gick vi till en berömd sandwichshop/restaurang kallad Katz Delicatessen. Steve hade sett ett inslag om den i det amerikanska matprogrammet Man v. Food och ville prova deras mat. Vi beställde var sin pastramisandwich med ost och surkål som skulle vara en av deras storsäljare men den smakade sisådär, väldigt smaklöst.



Bilder med större och mindre kändisar som besökt restaurangen prydde väggarna.

Min sandwich. Det var enkelt att lämna brödet för det saknades inte pålägg.

Efter lunchen promenerade vi tillbaka till hotellet igen där vi fick tillgång till vårt rum. Det var inte stort men det innehöll allt vi behövde och var dessutom nyrenoverat. 

Kl 17 gick vi ner till matsalen för gratis vinavsmakning. Man kunde välja mellan två röda viner, två vita och ett rose.

Hotellfrukosten var ganska typisk amerikansk och väldigt kolhydratbaserad - rostat bröd, bagels, muffins och olika wienerbröd och flingor. Jag hade emellertid med mig mitt eget lågkolhydratbröd och de hade som tur var äkta smör och Philadelphia-ost. 

Vi åt ingen middag första kvällen då vi fortfarande var så mätta efter våra sandwichar men den andra kvällen åt vi på ett amerikanskt stekhus som heter Blue Smoke. Av någon orsak så har jag ingen bild på maten men den var god. Jag valde pulled pork och grönsaker och Steve revbensspjäll med grönsaker.

Om det var 15 grader på tisdag när vi anlände så var det allt annat på onsdag. Nu låg temperaturen runt nollsträcket och det blåste och vän runt gathörnen. Steve och jag hade tagit en hop on hop off-buss under dagen och suttit på ovanvåningen. När rundturen var klar kunde vi knappt stå och gå för det kändes som om vår ledvätska frusit till is:-)

Passerade en dildobutik på vägen tillbaka från restaurangen. Där fanns dildosar i färger och format smakfullt arrangerade i skyltfönstret:-)

Empire State Buiding var användbar för att hålla koll var man befann sig, speciellt för oss som bodde bredvid.

På torsdag tog vi ännu en hop on hop off-busstur och den här gången gick den norrut på Manhattan. Vi hoppade av för lunch i Harlem på ännu en restaurang som rekommenderats i TV-serien, nämligen Sylvia's. Steve var lite smårädd att gå i Harlem trots att området är säkert nuförtiden men han hade bestämt sig för att besöka restaurangen. Maten här kalls "soul food" och kommer från södra USA och är ofta fritterat.

Äntligen i säkerhet på restaurangen:-D

Steve beställde fritterad kyckling, potatissallad och kål.

Jag gick på den hälsosamma linjen och valde grillad kyckling, kål och gröna bönor. Den populäraste rätten verkade vara fritterad kyckling med en jättetjock våffla och lönnsirap. En verkligt konstig blandning men folk verkade tycka om den.

Efter lunchen gick vi mot Central park och besökte New York museum som ingick i priset för vår hop on hop off-buss

Det här är New York för mig, brandstegarna utanför huset.

Torsdagen var också kall men inte lika blåsig som onsdag.

Time Square by day

På torsdag kväll hade vi bokat bord till en italiensk restaurang som heter Georgios Country Grill som låg inte långt från Central Parks sydvästra hörn. Trots att restaurangen sade sig vara italiensk fanns rätter för alla smaker.

Jag beställde en Cob-sallad till huvudrätt som var massiv och jag fick verkligen kämpa för att äta allt kött åtminstone.

Vi beställde också in en flaska vin som innehöll 13,9 % alkohol. Jag har aldrig sett ett vin med 13,9 % alkohol tidigare, det står oftast 14 eller 13,5. Jag undrar om alkoholskatten i USA är högre högre om alkoholprocenten var 14_!

Steve var också mätt efter sin middag men orkade ändå beställa en massiv bit cheese cake. De var verkligen inte snåla med portionerna på det här stället.

Efter måltiden vaggade vi hem, det var länge sedan jag varit så mätt.

Utsläpp av ånga, något som är väldigt typiskt för New York

Time Square är verkligen vackert med sina neonskyltar och jag tror de har blivit många fler sedan jag sist besökte staden för 7 år sedan.

Fredag promenerade vi söderut och passerade bland annat Flatiron building ...

och Chelsea Market där man kunde köpa olika typer av maträtter. Det var jättemysigt att gå omkring där.

Vi fortsatte till Wall Street ...

Ett konstverk föreställande en ballongfigur

Till slut kom vi fram till One World Trade Center som byggts på samma plats där de tidigare två WTC-byggnaderna låg.

Från Wall Street tog vi tunnelbanan till Brooklyn och promenerade runt där i ett par timmar. Den här stadsdelen är mycket lugnare än Manhattan.

Nån tycker uppenbarligen om att bo färgglatt:-)

Sista kvällen hade vi inte bokat någon restaurang utan promenerade runt lite tills vi hittade ännu en italiensk restaurang som såg mysig ut och som hette Tavola. Den var nästan proppfull men vi lyckades få ett bord ändå. Maten var god och servicen (för) effektiv:-).

Efter middagen gick vi runt och trängdes bland turister på Time Square en sista gång.

Efter frukost sista dagen gick vi upp på hotellets barterrass med sin fantastiska utsikt. Synd att vädret inte varit varmare för då hade man kunnat sitta där på kvällen och njutit av vinet som vi fick.

Man såg dessa vattencisterner överallt på New Yorks skyskrapor. Det inte ens många riktiga New Yorkbor själva vet är att de själva dagligen dricker och badar i vattnet som förvaras i dem. Reglerna kräver att höghus med mer än 6 våningar behöver ett eget pumpsystem och egen vattencistern för att säkerställa vattentrycket både till vardagskonsumtion och till brandförsvar i nödsituation.

När vi checkat ut och satt våra väskor i förvaring ännu en gång (vi skulle åka till flygplatsen först kl 18) gav vi oss ner mot södra Manhattan igen, eller Downtown, jag hade nämligen bokat ett brunchställe till 13.30. Vi hade dock ett par timmar att slå ihjäl men började bli utan ställen att besöka:-) Vi gick iallafall ner mot Chinatown och Little Italy igen och strosade runt.

Karta över alla hop on hop off-turer som vi rog.

Brunchen på Cafe Clover tillagar mat med lite hälsosammare stuk, t.ex. mosad avocado på surbröd, pannkakor med quinoa och scones med nötter och torkade bär. Allt var grymt gott och särskilt sconesen var en höjdare. Gillar mat med tuggmotstånd.

När vi ätit klart började vi gå tillbaka mot hotellet samtidigt som vi besökte affärer. Det blev inte mycket shoppat under resan eftersom allt är så dyrt, mycket dyrare än i London. Till och med GAPs kläder, som är ett amerikanskt företag, är mycket dyrare än i London. Steve hade kollat på en T-shirt på GAP i London som kostade 15 pund, i New York kostade den 25 dollar + skatt. Eftersom pundet är nästan lika lågt/högt som dollarn för tillfället ska man inte förvänta sig att göra några klipp i den här stan. Dessutom kan det bli irriterande med alla dricks som man måste betala till höger och vänster och Steve och jag glömde säkert bort några.

Vi hann ta ännu ett glas vin på hotellet innan vår förbeställda taxi hämtade upp oss och körde oss till flygplatsen. Ännu en gång gick det snabbt genom passkontrollen och sedan fick vi sitta och vänta i nästan 4 timmar innan vi kunde gå på planet som avgick kl 23. Det var inte många på planet så vi fick var sin rad att ligga på och jag lyckades faktiskt sova några timmar. Vi landade runt 12-tiden och sedan åkte vi hem till en överlycklig Busen. Oj som han jamade, strök sig runt benen och kurrade. Till och med hans svans burrade upp sig av upphetsning. På natten vaknade jag flera gånger av hans morrhår i ansiktet när han tog en närmare koll på att vi faktiskt låg i sängen:-)

Sådär, det var vår New York-resa det, nu är det tillbaka till vardagen igen.