Torsdag

God kväll igen. Tänkte jag skulle försöka få ihop ett inlägg, det har ju gått någa dagar sedan senast och nu är det redan torsdag.

I måndags utforskade jag och två av mina svenska kompisar Cecilia och Angela Gunnersbury Park, som ligger i västra London. Cecilia har köpt en bok med Londons parker och tänkte försöka beta av de större av dem. Det finns en hel del i London så det görs inte i en handvändning:-)

När vi promenerat runt parken styrde vi kosan mot Chiswick High Street och gick in på en italiensk deliketessen där vi drack ett par glas vin och delade på en ost och chark-bricka. Jag kom hem vid 19-tiden och missade precis Steve som åkt till Twickenham för att träffa ett par av sina kompisar. Han hade dock lämnat den här söta blomsterkorgen och ett gulligt kort efter sig, det var nämligen vår 13-årsdag den 1.4. Det är inte klokt vad åren har gått fort!

Eftersom Steve var ute på måndag så bestämde vi oss för att fira på tisdag istället på den allt annat än romantiska restaurangen Apollo Banana Leaf, men vi ville båda dit så ingen surade😋

Vi firade dock inte på tu man hand utan Steves kompisar Dave och Aemon hängde också med. Dave hade frågat Steve på månag, utan att han visste om våra planer, om vi skulle vara intresserad av att äta på Banana Leaf. Steve ringde mig på måndag kväll och frågade om det var ok att de också kom. De är båda trevliga killar så för mig gjorde det inget, vi skulle ju som sagt inte till en romantisk restaurang😊

Det var mycket prat om cyklar och cykeldelar då alla är intresserade av cykling, men jag fokuserade på maten istället.

Jag beställer samma förrätt varje gång men har inte tröttnat än, wokad paneer-ost med chili. Såå gott.

Till huvudrätt blev det jeera chicken med olika kryddor och sedan aubergine curry och blomkålsaloo till sidorätter som jag delade med Steve. Maten var fantastiskt god som vanligt men ljudnivån i restaurangen ... my gaaaad. Hela restaurangen var full, och då var det bara tisdag, och vi bordet bredvid oss satt typ 20 personer som firade någons födelsedag. Det var inte klokt vilken ljudnivå de bjöd på, och speciellt kvinnorna. Det var som att äta middag på ett dagis med 20 skrikande ungar. Jag vill inte minnas att det någonsin var så högljutt i matsalen när jag gick på högstadiet och då måste vi ha varit 100 elever som åt samtidigt. Engelska kvinnor pratar, och skriker, med mycket gällare röst än de flesta andra. Vi hade nästan tinnitus alla fyra när vi gick därifrån. Förhoppningsvis är ljudnivån lägre nästa gång.