Från sjukhuset till puben

Steve blev då utsläppt från sjukhuset igår och jag åkte dit och "hämtade" honom efter arbetet. Jag hittade honom i glatt samspråk med en irländsk patient som låg i samma rum. Steve berättade senare att irländaren hade blivit mycket upprörd tidgare under dagen när han vaknat upp av att två killar tog hans besökstol. Han hade ropat högt "Låt min stol vara, fattar ni inte att jag måste ha den när mina besökare kommer!!". Killarna hade blivit så förvånade över utbrottet att de inte kom sig för att svara och fortsatte för att hämta stolen från platsen mittemot. Då ropade irländaren "Att ni inte skäms!!, hur täcks ni ta den där stolen också, mannen som ligger där är gammal och borde ha rätt att få behålla sin stol!!". När killarna hämtade sig från den verbala attacken förklarade de att de bara byter ut dem för de måste rengöra stolarna med jämna mellanrum. Irländaren hade då skamset bett om ursäkt:-) Man verkar bli väldigt revirbenägen på sjukhus:-)

Steves kompis Duncan erbjöd sig att hämta upp oss med sin jobbil och vi gick till Duncans föräldrar för att vänta. Det är ett roligt par, extremt gladlynta, skrattar mest hela tiden:-) När vi kom dit vid 6-tiden hade de redan bytt om till pyjamas och satt och titta på TV med var sin kvällsdrink i handen. De njuter verkligen av sitt pensionärsliv:-)

När Duncan släppt av oss beslutade vi oss för att äta middag på en underbart mysig pub som ligger alldeles i närheten där vi bor eftersom Steve inte ätit något på hela dagen.

När vi satt och väntade på vår beställning ringde hans morsa. Hon frågade var han var och när han svarade "På puben" höll hon på att tappa luren. En pint med öl är nog inte det första man borde dricka när man just lämnat sjukhuset där man varit intagen för magproblem. Hon lugnade sig dock när han sa att vi var där för att äta, inte dricka.

To be continued

Jag känner mig ganska seg efter helgen, mycket spring hit och dit i och med att Steve hamnade på sjukhus. Jag pratade med honom i morse efter läkarronden och han berättade att de vill hålla honom kvar ända till onsdag. Fallet hade uppenbarligen varit värre än de trott och läkaren hade sagt att han hade faktiskt kunnat stryka med om han inte kommit in när han gjorde. Jag sade åt Steve att där ser han, sådär går det när han inte lyssnar på mig:-) Jag hade tjatat flera dagar att han skulle gå till doktorn när han berättade om sina symptomer, men envis som han är så hoppades han att det skulle gå över av sig själv.

Ännu en sjukhusdag

Kom just hem från sjukhuset där jag underhållit Steve några timmar:-). Ulrika åkte (motvilligt) hem till Umeå idag (förstår henne, lite mer liv och rörelse i London:-) men före hon åkte till Heathrow hann vi med ultrasnabb shopping i Putney. Det finns inte så jättemånga affärer där så det går ganska snabbt:-)

Idag tror jag det har varit någon slags minnesdag för alla som deltagit/deltar i krig för det var parader och minnesstunder lite överallt. De här vandrade uppför Putney Highstreet. Säckpipor är ett av mina favoritinstrument, verkligen stämningsfullt.

När Ulrika hade lyckats samla på sig ett par påsar (jag väntar till rean:-)) beslöt vi oss för att äta lunch.
Meningen var att jag skulle ta henne till en helt underbar restaurang som heter Hudsons men den var helt proppfull av någon orsak.

Steve får förhoppningsvis åka hem imorgon. Han får nu äta allt och ser fram emot varje sjukhusmåltid. Han säger att maten är riktigt god där. Jag och Ulrika borde ha åkt dit och ätit lunch idag, för vår Sunday Roast var inte alls bra, seg som en skosula och dessutom var den dyr. Igår kväll var han dock inte på så jättebra humör. Läkaren hade sagt att han kunde få sömnpiller eftersom han knappt sovit något natten före. Läkaren hade dock glömt att skriva in detta i Steves journaler och sköterskorna vägrade därför ge Steve medicinen. Steve hade då börjat att klä på sig sina kläder och sa att om han inte får sitt sömnpiller så åker han hem för han kommer inte att ligga vaken ännu en natt. Det fick önskad effekt. Läkaren kontaktades och Steve fick sitt piller till slut och sov genom hela natten.

Mera sjukhus

Steve ringde i morse och berättade att han inte får lämna sjukhuset ännu. Läkarna hade gått ronden och meddelat att han måste stanna kvar ännu en natt så att de kan hålla ett öga på att såret i magen faktiskt slutat blöda. Steve var inte precis glad över nyheten, han sade att natten på avdelningen hade varit som ett dårhus. Tidpunkten för sjukdomen kunde inte ha varit olägligare. Vi hade beslutat att inkludera Steve i min BUPA (typ privat hälsoförsäkring) som jag får genom jobbet när det skulle förnyas, i mitten av november. Det skulle ha inneburit att han fått eget rum. Nå, personligen ser jag hellre att de håller honom kvar på sjukhuset, dårhus eller ej:-), tills de är helt säkra på att allt är ok. Chelsea Hospital verkar vara bra, alla läkare och sjuksköterskor verkar vara kunniga och är hjälpsamma och de skickar inte hem folk innan de är 100 procent säkra. Det hjälper säkert också att sjukhuset befinner sig i ett av de dyrare områdena i London:-)

Det kan vara stor skillnad på sjukhusen i London. En av mina kompisar bor i Greenwich (sydöstra London) och när hon fick blodförgiftning på grund av en obehandlad urinvägsinfektion, tack vare en läkare som ville "avvakta", och tvingades åka in på ett sjukhus i östra London, tänkte de skicka hem henne efter en dag. Då hade hon fortfarande hade 40 graders feber och yrade. Endast när hennes engelska kompis, som vet hur systemet fungerar, sade att hon åker ingenstans innan hon är frisk så gav de med sig. När hon efteråt gick på efterkontroll hade läkaren (inte den inkompetenta) sagt att han förstår att det hann gå så långt. Här måste man varkligen stå på sig och kräva att de gör en ordentlig undersökning, något som utlänningar oftast inte förstår.

Något om dagens planer då. Jag ska snart åka och underhålla lite Steve medan Ulrika åker till Portobello Road och sedan kanske vi möter upp i Camden senare. Har inte varit till Camden på evigheter och det är ganska skön stämning där. Sen åker jag säkert tillbaka till sjukhuset några timmar igen. De har egna TV-skärmar vid sjukhussängarna. Guld värt när man vill få tiden att gå. Ett TV-kort kostar £3.50 och det räcker 24 timmar.

Sjukhus och lång väntan

Vilken dag. Jag åkte från jobbet direkt till Chelsey hospital kl.11 där Steve låg. Han hade flyttats från akutmottagningen till en mindre "akut" avdelning på fjärde våningen när jag anlände. Sjukhuset är ganska så stort och jag fick springa fram och tillbaka mellan olika avdelningar med svetten lackande i min vinterjacka innan jag hittade honom. Han låg på en brits avskild med ett blått skynke och väntade på att de skulle ta honom till röntgen och genomföra en gastroskopi eftersom hans avföring hade varit becksvart och det betyder oftast att det är en blödning antingen i magsäcken eller stortarmen. Som finne tänkte jag ju genast det värsta, magcancer, speciellt när en släkting har behandlats för sjukdomen det senaste året.

Kl 12.30 rullades han ned till röntgen/undersökningssavdelningen. Sköterskorna sade att de trodde att han skulle vara klar om 1-1,5 timme så jag gick ned och köpte lunch på ett cafe medan jag väntade. En timme senare gick jag upp till den 4:e avdelningen. Steve hade ännu inte kommit tillbaka och jag satt säkert ytterligare en timme och väntade. Jag började bli minst sagt orolig. Till slut kom en sjuksköterska och bad mig komma ned till röntgenavdelningen och vänta där. Ytterligare lite yrande senare kom jag äntligen rätt tack vare hjälpsamma sköterskor. Fler skyltar hade inte varit dumt. Steve hade ännu inte fått sin gastroskopi. Jag satt säkert och väntade ytterligare en timme innan de rullade honom till "återhämtningsavdelningen". Jag fick nästan en chock när jag såg honom, han såg flera gånger sjukare ut än sista jag såg honom. Det finns inget värre än när man ser någon nära som plågas och man kan inte göra något.

När jag satte mig bredvid Steves säng sade han att det där gör han inte om, det var något av det värsta han varit med om. Bedövningsmedlet som de gav hade inte gjort någon nytta. Förutom att det varit obehagligt att "svälja" en pennstor kamera, så hade de dessutom sprutat in 2 liter vatten för att utvidga magsäcken för att kunna se varifrån blodet kom. Sedan hade en ung läkare sökt källan till blödningen, inte hittat den, kallat in en äldre och mer erfaren läkare som till slut hittat såret och stängt det med ett stift. Normalt tar gastroskopi 10 min, nu tog det 30. Jag kan tänka mig att det var lååååånga minuter för Steve.

När de rullade honom till röntgen återvände jag till fjärde våningen för att vänta på honom. Det fanns 6 sängar i hans "avsnitt" och när jag kom dit igen hade de andra 5 sängarna fyllts med nya patienter. En halv timme senare rullade de in Steve till avdelningen igen. Röntgenbilderna hade visat en magsäck fylld med blod men nu får man bara hoppas att det inte finns några andra sprickor eller bristningar. Det konstiga är att Steve inte har känt några smärtor, bara varit otroligt trött på grund av blodbristen.

Min kompis Ulrika anlände också till London idag. Hon ska bo hos oss men stackarn fick "dra på stan" med sin stora kappsäck i flera timmar i väntan på att jag skulle komma hem. Jag uppdaterade henne om hur allt framskred, men var inte hemma förrän halv sju. Hon hade dock spenderat den sista timmen i puben mittemot där vi bor (dit man helst inte ska gå...förutom om man älskar att slåss) och blivit "omhändertagen" av en trevlig kille, så hon hade inte precis lidit någon nöd:-).

Vi gick till en annan och mer civilicerad pub för middag och nu är det dags att lägga sig. Jag kommer nog att tillbringa mycket tid av morgondagen med Steve på sjukhuset men förhoppningsvis slipper han hem imorgon. Det är tur att Ulrika är bekant med London och kan ta sig runt och underhålla sig själv medan jag besöker Steve.