Gdansk dag 2–5

Trevlig lördag! Jag kom precis hem från gymmet och har hunnit äta frukost, så när jag uppdaterat bloggen är det dags för en dusch. Tänkte jag skulle skriva klart om min resa till Gdansk.

Jag älskar att åka med Hop on hop off-bussar och gå på guidade turer när jag är ute och reser. Man lär sig så mycket mer än att bara läsa i guideboken eller googla. På torsdagen hade jag bokat in mig för en 3 timmar lång guidad vandring runt Gdansk. 

Vi var som vanligt en brokig skara deltagare, bland annat en australiensisk kvinna i 50-årsåldern som var på en årslång resa runt världen ensam. Det är starkt gjort tycker jag.

Vi började vandringen vid fängelsetornet utanför Golden Gate.

Vi gick också in i Mariakyrkan, Europas största tegelkyrka, i tid för tolvslaget.

Den astronomiska klockan, som byggdes 1464, slår en gång om dagen och visar inte bara tid och datum, utan även månfaserna och månens position i förhållande till olika zodiaktecken. Klockan har tre olika nivåer med en roterande parad av apostlarna, döden och de fyra kungarna som dyker upp varje dag vid middagstid. Högst upp står Adam och Maria som slår 12 slag på en klocka.

Mariakyrkan var först katolsk och väggarna var riktligt dekorerade, men när den övertogs av protestanterna på 1500-talet målades allt över. Man har dock lyckats avtäcka några av de gamla målningarna här och där.

Rundvandringen slutade vid det gamla postkontoret. Postkontoret har en mycket speciell plats i den polska historien och folksjälen. Då tyskarna anföll Polen den 1 september 1939 höll en grupp polska posttjänstemän stånd mot den tyska övermakten i postbyggnaden under några dagar. De lämnade byggnaden först efter att tyska styrkor hällt ner bensin i byggnadens källare och tänt på. De tillfångatagna tjänstmännen dömdes till döden och avrättades några veckor senare. 

Minnesmärke för offren under andra världskriget utanför posthuset.

Efter rundturen hade jag ännu lite ork i benen och gick tillbaka till Mariakyrkan för att klättra de 405 stegen upp till toppen av det 78 meter höga tornet med sin fantastiska utsikt över Gdansk.

50 trappsteg avklarade, "bara" 355 steg kvar. Det var jobbigare än jag trodde att gå uppför alla trappor, och då är jag någorlunda vältränad😅.

Ovanför kyrkans valvtak.

Så här såg Gamla stan ut efter krigsslutet 1945.

Och så här ser den ut nu, inte dåligt återuppbyggt.

När jag kommit ner igen staplade jag till restaurangen Goldwasser som ligger vid floden för sen lunch/tidig middag.

Resans andra råbiff till förrätt.

Och så blev det fantastiskt stekt ankbröst till huvudrätt.

Till efterrätt beställde jag en Margarita.

På fredag stod ett besök till Sopot på agendan, så efter en stadig hotellfrukost gick jag till den vackra tågstationen varifrån jag tog tåget.

Det har skrivits mycket om den fantastiska 511 meter långa piren i Sopot, men jag måste säga att jag blev besviken. Dessutom måste man betala 10 pund för att gå på den. Längst ut fanns en restaurang men det var allt, tacka vet jag piren i Brighton😏

Jag kom precis tillbaka till stranden när det började regna. Jag kände att jag hade sett tillräckligt och tog tåget tillbaka till Gdansk, så det blev en kort utflykt. 

Resans tredje och sista råbiffsförrätt åts på restaurang Gvara 😋.

Lördag och sista heldagen i Gdansk hade jag bokat in mig på en Nazi Terror Tour på eftermiddagen. Jag använde ett företag som heter Walkative för båda guidade turerna. De finns i flera europeiska städer nuförtiden. Man bokar, dyker upp och sedan betalar man vad man tyckte turen var värd.

Guiden var jätteintressant men fyyy vad kallt det var och dessutom blåste det. Jag längtade hem till det varma hotellrummet mest hela tiden😬.

Turen avslutades på ett högt berg med ett gammalt fort. Därifrån hade man fantastisk utsikt över hela Gdansk.

Söndag var hemresedag och jag gjorde inte många knop. Jag åt frukost, checkade ut kl. 12 och promenerade runt ännu en timme innan jag beslöt mig för att ta tåget till flygplatsen. Flyget gick först kl. 18 men det tog typ två timmar att ta sig till flygplatsen. Jag hade fått för mig att det gick direkttåg från Gdansk till flygplatsen men så enkelt var det naturligtvis inte😏. Damen jag köpte tågbiljetten av talade bara polska och förklarade säkert att jag måste byta tåg, men vad hjälpte det när jag inte talar polska. Jag hoppade på tåget och åkte i väg. Jag hade en liten tågkarta och när jag såg att nästa hållplats inte var på flygplatslinjen så försökte jag fråga en äldre man bredvid mig om det tåget passerade flygplatsen men han verkade inte förstå engelska, igen😒. Jag lärde mig under den här resan att engelskakunskaperna bland äldre polacker är ganska dålig. Som tur var förbarmade sig ett par polska killar över mig när de hörde min fråga och de berättade att jag måste stiga av vid nästa hållplats, ta tåget tillbaka en station och där byta till rätt tåg. Jag gjorde som de sa och när jag steg av på rätt station gick jag till biljettluckan och frågade från vilken perrong som tåget till flygplatsen gick. 

Efter att ännu en gång dubbelkollat med ett par andra resenärer på perrongen om tåget som stod och väntade var rätt tåg, så befann jag mig äntligen på "rätt spår"😏. Det var inte så att man överöstes med information på engelska på tågstationerna, så hellre fråga en gång för mycket än för lite.

När jag äntligen kom till flygplatsen gick resten av resan som på räls, flyget anlände till och med 30 minuter före planerad ankomsttid till Stansted. 

Många (alla?) flygbolag har ingen rad 13. Tänk att vidskepelsen att nummer 13 är ett otursnummer är så stark😏.

Summa summarum så gick det jättebra att resa ensam och något jag absolut skulle kunna göra igen om jag inte får någon med mig och reslusten är stark.