Veckan hittills

Hej på er, hoppas veckan har varit bra hittills. Jag har haft fredagskänsla hela dagen, kanske det beror på att jag levererade ett stort projekt i dag som egentligen kunde levereras i morgon. Jag hann dock bara tänka att så skönt, nu jag inget jobb planerat för fredag, när en kund mejlade mig och frågade om jag hade kapacitet för ett projekt med deadline i morgon. Det är som om dom har det på känn att nu har jag ledig tid.😁 

Jag tog mig i alla fall tid att träna 45 minuter och sedan åt jag lunch på en restaurang i närheten. Skönt när man får äta färdiglagad mat.

Förutom jobb och träning så har det verkligen inte hänt något spännande i mitt liv den här veckan. Det har dock varit desto mer drama på skolan där Steve jobbar. Han och hans kollegor fick en ny chef för tre veckor sedan och i dag blev han uppsagd ... eller om han lämnade frivilligt. I går kom han ihop sig med skolans kvinnliga HR-person och det hade hörts väldigt höga röster från hans arbetsrum. Han hade därefter blivit hemskickad. I dag hade han besökt rektorn för hela skolan och börjat skrika och gorma även där, tror rektorn också höjt rösten. Efter det tog det inte lång tid innan IT-avdelningen hade avaktiverat alla hans jobbkonton, så han lär inte komma tillbaka. Steve har ingen aning om vad saken gällde men det kryper väl fram förr eller senare. Det är nog inte riktigt så man ska bete sig på en arbetsplats, och absolut inte när man fortfarande har prövotid.😲

Busen har satt som sin livsuppgift att tigga kattgodis. Han kan sitta och stirra på en hur länge som helst och ofta får han som han vill för det blir irriterande i längden att ha två ögon på sig.😏

Vår "rugguggla".😏

7 dagar i rekordfart

Trevlig fredag på er! Såg att mitt senaste inlägg var från förra fredagen men jag jobbar på ett stort översättningsprojekt just nu som tar all min datortid. Megaprojektet jag gör är att översätta och korrläsa reseguider men det är ett projekt helt i min smak, resetokig som jag är, och känns inte lika "betungande" som t.ex. en 100 sidor lång bruksanvisning om slambrunnstömmare😊.

I dag tog jag dock ledigt under några timmar på eftermiddagen och åkte in till finska kyrkans julbasar i Rotherhite. Där var det proppat som vanligt trots att klockan bara var lite över 1. Shoppingen är dock mycket bättre arrangerad än i svenska kyrkan där de har olika stånd och man betalar vid varje stånd. Tar evighet. Här får man en blå shoppingkorg i näven och så går man runt och plockar på sig det man ska och betalar i kassan. Jag köpte inte så mycket, godis till Steve och en påse renskav till mig. Jag firar ju julen i Finland som vanligt så behöver inget för julen. Steve gillar finländsk choklad och han åt genast upp 6-packen med Brunbergs chokladkyssar😊. Jag tycker att det inte finns något som slår finländsk choklad, inte belgisk, inte svensk och absolut inte engelsk.

Jag tog också en liten matpaus och åt en grillad korv i all sin enkelhet. De säljer också andra rätter men den här var den mest lågkolhydratiga.

När jag var klar på finska kyrkan (jag betjänades av själva prästen i kassan:-)) gick jag vidare till norska kyrkan som ligger nästan vägg i vägg. Här har jag aldrig hittat nått, speciellt inte i matväg och deras utbud är mycket mindre. Jag såg att de sålde "pinnekött", som är deras "julkött", i "restaurangen" på utsidan men är ingen fan av lamm.

Deras kyrka är finare än den finska dock.

På gatan utanför finska och norska kyrkan anordnas nuförtiden en julmarknad som säljer olika matvaror och handarbeten. Jag var dock nöjd med min shopping på finska kyrkan och när jag gått genom marknaden så tog jag Overground-tåget tillbaka. Nu sitter jag och dricker egengjord lågkolhydratglögg och Steve åkte till sin bowls-klubb för att registrera sig till nästa års tävlingar.

Trots mycket jobb så har jag stuckit ut näsan genom dörren en gång den här veckan, förutom för mina besök till gymmet, och då för att gå på en Skavlan-inspelning i onsdags.

Eftersom onsdagsinspelningarna visas på fredag samma vecka så fick man ta in sin mobil och fota, förutom när de spelade in förstås. Det som alltid slår mig när jag är på dessa inspelningar är hur bra engelsmän är på att prata. De stakar eller upprepar sig aldrig utan är alltid otroligt avslappande och naturliga. Det känns som om de alltid deltagit i talkshower. Jag blir alltid lika imponerad, jag skulle stamma, babbla på om oväsentligheter och upprepa mig 10 gånger.

Från "glamour" till vardagen, här ett tips på vad jag åt i veckan, färdiga köttbullar från IKEA med vitkålsmos. Det tog ett år eller så från att jag läste om vitkålsmos första gången innan jag provade det men "my gaaad" så gott det är!

I måndags anlände mitt soffbord, men så här långt har jag kommit i monteringen😐. Jag har helt enkelt inte haft tid pga jobb. Steve och jag kom överrens om att vi ska montera det tillsammans på söndag.

Och veckans Busen då. Hur gullig ser han inte ut här med sin tassplacering😻

xxx

Semester

I morgon börjar min semester, jippee. Jag aktiverade precis en "out of office assistant" i min e-post som informerar om att jag kommer att vara på semester i två veckor. 100 % ledig kommer jag i och för sig inte att vara utan kommer fortfarande att jobba för ett av företagen och tillika min tidigare arbetsgivare, men eftersom jag har gjort det i 10 år så kan jag nästan göra översättningarna i sömnen😊

Nu är 99 % packat och vågen visade bara 18 kg, pust😌. Hela lägenheten är städad och nu har jag öppnat en liten champagneflaska som jag njuter av med oliver och ost, min middag😊. Det har varit 30 grader idag och man blir mindre hungrig ju varmare det är.

Förutom att packa och fixa i lägenheten så hann jag också på gym och min entimmesrunda. Jag har fått en väldigt snygg bränna på fötterna från mina skor😏. Men, men, jag kan ju inte gå med ballerinor heller eftersom de är alldeles för platta för så långa promenader.

Imorgon är det väckning kl. 4.15 och taxin hämtar oss kl. 4.45 för vidare färd till Heathrow och Finland. När man väl sköljt ansiktet i kallt vatten och vaknat till så är det helt ok att stiga upp så tidigt, speciellt på sommaren.

Konsultarbete och högljudd träning

Just hemkommen efter ett mycket intressant Body Attack-pass. Ikväll deltog en kille jag aldrig sett på passet förut. Han såg helt normal ut men när passet började var det som om djävulen flög i honom, eller hur man nu ska beskriva det. Det var "VAU!", "COME ON!", "YEAH!" och handklappningar från början till slut. Att ingen annan föll in i hans tjoande verkade inte bekomma honom det minsta.

Under passet kom jag fram till att hans beteende kunde bero på en av dessa saker: 1) Han försöker göra sig rolig på vår bekostnad (alla andra deltagare var kvinnor ... men, han var inte lika uthållig som mig:-) 2) Han går igång på högintensiva gymklasser eller 3) Han lider av någon slags Gymtourette, när musiken går igång reagerar han genom att börja ropa och klappa. Efter ytterligare funderande så kom jag fram till att orsak nr 2 är mest trolig eftersom jag hörde att han sa till instruktören efter passet, "vi ses nästa onsdag". Jag kan ju berätta att det var svårt att inte börja småskratta, eller gapflabba om jag ska vara ärlig, och jag såg flera som drog på smilbanden:-). Skulle jag ha varit instruktören så skulle jag ha tappat tråden helt.

Vad annat har jag hunnit med, jo jag har åkt in till Suss jobb i Barbican och visat henne hur översättningsverktyget som jag använder fungerar. De funderar på att skaffa ett "riktigt" översättningsverktyg och inte ett hemlagat. Det jag använder är tämligen enkelt, allt sker online OCH det är gratis, vad mer kan man behöva:-)

Det visade sig vara ett litet helvete att ta sig dit. Normalt skulle det ha tagit ca 1 timme men jag satte till 30 minuter extra för att få lite spelutrymme. Det tog två timmar! Det började emellertid ok. Jag tog tåget in till Waterloo och bytte till Bakerloo-linjen för ett stopp till Embankment där jag skulle byta till Circle Line som är den enda linjen som stannar i Barbican. Den planen sprack ju genast när jag fick reda på att Embankment station var stängd på grund av att de uppgraderade rulltrapporna. Det var bara att fortsätta färden och stiga av i Baker Street istället, tänkte jag, och ta Circle Lane därifrån. Tji fick jag där för de hade stängt den stationen också. Det var bara att fortsätta ännu några stopp västerut (jag skulle österut) och kunde till slut stiga av på Paddington Station. Jag gick till rätt plattform och efter ca 5 minuter kunde jag äntligen stiga på ett Circle Line-tåg som gick österut. Jag hann dock bara en station så bestämde uppenbarligen tunnelbanans kontrollrum att nej nu ska vi byta riktning på det här tåget, det ska gå västerut istället. Det var bara att svärande gå ut och vänta på nästa tåg som kom mer än 5 minuter senare. SEDAN kunde jag äntligen åka i rätt riktning men kom fram 30 minuter försenad och jag som hatar att vara försenad mer än något annat! Som tur var hade Suss inga andra möten som väntade utan vi kunde gå igenom programvaran och dess funktion i lugn och ro.

Som tack för att jag kom och utbildade henne i programvaran så bjöd hon mig på lunch som konsultavgift vilket var jättegulligt, jag som tyckt att det varit tillräckligt att få en orsak att lämna mitt "kontor" några timmar:-)

Nu har jag glömt namnet på puben där vi hade lunch men maten var god.

Det blev kyckling- och sparristerrin med en senapssås till förrät (brödet lämnade jag) och ...

bergtunga (fisk) med god sås och grönsaker till huvudrätt. Egentligen serverades rätten med gnocchi, typ potatispasta, men det gick ju genast bort. Jag har beslutat mig för att strikta till mig igen när det gäller kosten, den blev lite väl liberal under och efter islandsresan med massa vatten i kroppen som följd.

Huh

Oj vilken dag, och speciellt morgon. Jag hann bara vara vaken i en timme innan jag fick migrän igen. Verkligen inte rätt tidpunkt med många deadlines.

Det var den tredje attacken på två dagar eftersom migränen återvände igår kväll när jag träffade Nina och hennes man Andrew på drinkar och mat (det var inte de som gav mig migrän dock:-D). Som tur var hade Nina en huvudvärkstablett i väskan som jag sköljde ner med lite vitt vin (jättebra kombination:-) och förutom att jag inte såg mer än hälften av henne på en halv timme och hade lätt huvudvärk så blev det inte värre än så. Det kunde jag stå ut med för jag vägrade gå hem i förtid.

När jag kom hem några timmar senare så var migränen som bortblåst och jag kunde sitta och jobba undan ett par timmar innan jag gick till sängs.

Steve var samtidigt ute på några öl med sin kompis Duncan i Twickenham och kom hem först efter midnatt och då hade jag redan somnat. Jag vaknade emellertid runt 7 av att Steve vände sig från sida till sida i sängen och pustade och stönade. Han hade fått nackvärk från hell och visste inte hur han skulle ligga. Han steg upp och tog värktablett, masserade någon värmande smörja på nacken och försökte placera om sina kuddar. Jag försökte också massera hans nacke lite, det var ändå omöjligt att sova när madrassen guppade upp och ner varje gång han bytte ställning. Efter ett tag så verkade det värsta släppa och han somnade. Då var klockan redan 8 och dags för mig att börja jobba.

Jag hade ganska många deadlines till idag så det var bara att sätta igång. En timme senare började jag emellertid få svårt att se texten på skärmen och visste att ännu ett migränanfall var på kommande. Det var bara att ta en värktablett och lägga sig igen. Jag låg en halv timme tills jag kunde se klart igen och försökte sätta mig framför datorn. Det tog inte många minuter innan jag kände att huvudvärken och lite illamående kom krypande. Det var bara att styra kosan mot sängkammaren igen. Där låg vi båda sedan och sov som klubbade sälar och vaknade inte förrän 12!:-)

Det var precis som om vi skulle ha varit på världens våtaste fest så utslagna som vi var:-). För att göra gårdagen ännu dråpligare så hade Steve tappat, eller snarare glömt, sin plånbok på ett av borden i puben. Han märkte det först när han kom hem och fick spendera nästan en timme på att googla fram telefonnummer till sina banker för att spärra korten. Kl. 1 på natten hade han spärrat alla sina kort och somnade på soffan med telefon i handen och vaknade först ett par timmar senare:-).

Trots att jag inte kunde börja jobba "på riktigt" förrän efter lunch så hann jag som tur var få undan alla projekt som jag planerat, vilken lättnad.

På kvällen gick vi in till Putney för middag på en av de "poshare" Weatherspoon-pubarna med utsikt över Themsen, The Rocket. Det var först igår som Steve fick reda på att puben tillhörde Weatherspoon-kedjan (dvs. billig mat och dryck). Vi har passerat den säkert 100 gånger men alltid trott att det var en vanlig restaurang, och då har den legat där i 4 år.

Torsdagar är curry night på W-pubarna och då säljer de 7-8 olika curryrätter till ett förmånligt pris. Jag äter ju varken ris eller bröd så jag valde en ceasarsallad istället som jag sprutade extra fullfet majonnäs över för extra mättnad. Gott. 

Både Steve och jag drack var sitt stort glas diet pepsi till maten och kaffe till efterrätt. Jag ville inte trigga igång ännu ett migränanfall och Steve kände att han hade druckit tillräckligt med öl igår.

Hit kommer vi nog att gå igen, på tisdagar är det t.ex. stekkväll:-). De spelar ingen musik på Weatherspoons pubar vilket jag också tycker är otroligt skönt. Vill jag lyssna till hög musik går jag på nattklubb.

Sista dagen på jobbet

Så har jag då packat ihop mina pinaler och hänt upp stängt-skylten på dörren till kontoret. På måndag inleds min och de flesta av mina teamkollegors karriär som frilansare. Det var som tur var inget drama när vi sade hej då (avskyr drama) men så kommer de flesta att stanna kvar i London också. Jag föreslog när jag tog avsked att vi skulle kunna träffas en gång i månaden eller så för en catch up vilket alla var positiv till.

Mina planer nu är att frilansa samtidigt som jag uppdaterar mina uppgifter på olika rekryteringssajter. Jag tänker också ansöka om att få bli medlem i Chartered Institute of Marketing igen. De verkar ha ganska många olika evenemang på gång som kan vara intressanta att delta i...they better, för deras medlemsavgift är inte precis billig.

På kort sikt, dvs. den här helgen, har jag också planerat in många projekt, till Steves inte alltför stora förtjusning:-)

När jag kom hem efter jobbet idag sorterade jag ut alla mina sommarkläder och stoppade dem i tvättmaskinen. Jag tänkte att jag för första gången någonsin skulle sätta undan mina sommarkläder för vintern. Jag har till och med köpt förvaringspåsar som man tömmer på luft med en dammsugare för att spara så mycket utrymme som möjligt. Sedan ska vi städa, skruva ihop möbeln som jag köpte från Tyskland och möblera om lite i vardagsrummet för att få plats med allt. Sedan ska fönsterramarna lackas och den sista dörren målas vit. Jag tycker inte om att dra ut på saker för då blir det bara jobbigare, lika bra att göra allt gjort på en gång när man har energi.

Vi kommer också snart att sätta igång med toalettrenoveringen. Steve kontaktade en av de som vi fick offert från och sa att vi godkänner den. "Arbets- eller projektledaren" har nu ringt runt till sina kollegor den här veckan för att höra om de är tillgängliga. De (rörmokare, elektriker, kakelläggare...) sa alla ja och nu är det bara att bestämma när jobbet ska börja. Vi måste också hinna beställa in toalett, handfat, duschkabinett, kakel och annat nödvändigt så allt är klart när de kommer. Äntligen, och det är verkligen i sista minuten för kallvattenröret som går till duschen håller på att kalka igen. Trots att man öppnar kranen helt så får man inte tillräckligt mycket kallvatten för att man ska kunna duscha med normalt tryck (såvida man inte har något emot att duscha i hetvatten).

Sista lunchen med gänget

Imorgon är det mitt teams sista dag på kontoret. Från och med måndag kommer vi att göra samma jobb men från våra egna datorer hemma. Eftersom en av oss skulle flytta till Paris imorgon beslöt vi oss för en gemensam lunch på en pub vid Borough Market.

Vissa av oss har jobbat på företaget i fem år och andra bara några månader. Nu kommer vi att skingras både ut i världen och i London. De flesta av oss kommer fortfarande att freelansa för företaget och säkert möta upp någon gång då och då för lite skvaller.

Tragikomiskt

Idag hade mitt företag en strategidag där de presenterade vad dom planerat för företaget för de närmaste åren. Att planerna spricker redan efter 6 månader är en annan sak. Jag brydde mig inte om att gå, berör inte mig nämnvärt längre. Under presentationen hade de uppenbarligen en prisutdelning där de belönade vissa för "lång och trogen tjänst". I det här fallet 5 år. Jag var uppenbarligen en av de lyckliga, för när jag kom tillbaka till kontoret efter lunch gav mig chefen en tjock plastplakett och ett brev där det stod att jag får 200 aktier. Nu får jag bara vänta på att de ska bli värda något också:-)

När jag läste den sista meningen i brevet kunde jag inte hålla mig från att gapskratta. Det slutade med "Jag vill tacka dig personligen för ditt arbete och engagemang för företaget och önskar dig all framgång under din fortsatta karriär på XXXX." Ja, det är typ en månad det. Tur jag inte är bitter:-).

Lite om gårdagens jobbmöte

Sitter och pustar ännu efter lunchen, den mättade minsann. Nu borde jag ha fått tillräckligt med energi så att jag orkar igenom body pump-passet ikväll också.

Igår hade mitt team ett möte med HR och en högre chef och vi fick äntligen mer information om vår uppsägning; avgångsvedelag, frilansersättning etc. Som jag tidigare nämnt så finns det mycket övrigt att önska när det gäller hur det här företaget leds, men de har alltid betalat för sig när de sagt upp folk. Någonting som är speciellt viktigt för de som har barn.

Efter mötet kunde alla i gruppen konstatera att avgångsvederlaget var riktigt bra (speciellt för oss som jobbat här i 5 år:-) men vi behöver ännu få mer detaljer om frilanskontrakten. Skönt iallafall att inte behöva börja stressa med jobbsökning redan nu (well, vi kommer att få normal lön fram till slutet av september) utan kan vänta till hösten när alla är tillbaka från semestern och företag börjar söka folk igen. Skönt också att inte tvingas ta första bästa jobb utan man har råd att välja.

Tisdagsdrinkar

I London kan man träffas för en drink när som helt under veckan utan att känna sig som en suput. Man är aldrig ensam på puben.

Ikväll mötte jag upp med Suss för middag och drinkar. Mycket har hänt under de två veckorna sedan vi sist träffades, speciellt gällande min jobbsituation och det är skönt att kunna prata av sig med någon som jobbar i samma bransch, och som dessutom jobbat för samma företag. Sen hann vi naturligtvis också behandla förhållanden, semester och karriär i allmänhet, vilket är ämnen som aldrig blir tråkiga:-) Jag och mina kompisar pratar sällan eller aldrig om smink och kläder, hur mycket kan man tala om det liksom, smaken är som baken.

Nu det senaste från mitt företag. Jag kan inte lova att ni förstår vad jag svamlar om men jag ska göra ett försök:-)

Idag blev en av våra CEO:s (den här gången från företaget som gick samman med vårt) ställd mot väggen av ett par av mina kollegor när han höll ett rövslickartal till vårt London-kontor på ca 200 personer.

Mitt team har i över en vecka (min chef i 3 veckor) väntat på att få veta hur vår jobbsituation kommer att bli, dvs. vad är lönen för de positioner som vi kan ansöka?, avgifter om vi skulle välja att freelansa? OCH framför allt, vilket "redundancy package", dvs. ersättning får vi om vi lämnar företaget utan att ansöka om något av de jobb som de erbjuder oss?. Inget svar. Nämnas bör är att vår avdelning som lokaliserar allt material som går ut till icke engelska länder är den enda avdelning som de kommer att stänga helt.

När vår CEO, som basar över mer än 1 000 personer, började berätta om vikten av att vara internationell fick en av mina kollegor nog och sade att det är konstigt eftersom vår avdelning, som sysslar med de frågorna kommer att stängas helt. Hon frågade i förbifarten om de kräver att översättarna bor i mållandet. Nej, sa han, vissa av översättarna i "hans" företag jobbar i deras kontor så det är inte nödvändigt. Det var konstigt sa min kollega, när vår "kommande chef" (som jobbar på "hans" kontor) berättade att de skulle stänga vår avdelning förra veckan sa han att huvudorsaken var att de sist och slutligen ska använda översättare som bor i mållandet (om vi inte vill bli freelansare). CEO:n blev helt ställd. Han försökte prata sig ur det men sa tillslut att kanske det är bäst att ta det separat med teamet. Min kollega svarade då att, nej, det går bra att han svarar framför resten av kontoret. Tillslut blev det iallafall överenskommet att CEO:n och vårt team skulle träffas senare under kvällen, ett möte som jag inte kunde delta i.

Det här visar verkligen vilken dålig koll chefer har i ett företag. De ser bara på siffrorna och kräver att de ska mötas, men har noll koll på hur det sker och om det sker på ett vettigt sätt. När man sen ställer dem mot väggen kan de inte motivera varför de fattat ett beslut. Det är ren och skär inkompetens. Det här är ett bra bevis på att en hög befattning inte behöver motsvara hög kompetens.

Jag är inte alltför förtjust i den här kollegan men jag lyfter på hatten för det hon gjorde idag. När hon ställde honom mot väggen blev det knäpptyst i hela rummet och han förstod säkert att nu hade han gjort bort sig. Varför ska sådana här idioter slippa undan?!, nej offentlig förnedring är det enda som fungerar. Det här företaget kommer att få ett helvete när vi sticker för de vet inte alls vilket massivt jobb vi gör för att rätta till alla fel som andra gör. To be continued...

Spännande tider

Det drar ihop sig med sammanslagningen. Imorgon ska min nivå, den största och sista, i företaget få reda på hur de tänkt sig framtiden för oss. Chefen för mitt team blev "degraderad", dvs han fick inte sitt nuvarande jobb utan blev erbjuden en annan position, med mindre personalansvar eller ansvar över huvud taget. Han har en vecka på sig att besluta sig. Problemet med det här är att det finns redan två med den titeln i mitt team så få se vad som händer med dem, de har sina 1 to 1-intervjuer idag, vilket de informerades om 1 timmer före mötet. Professionellt.

Som jag sagt tidigare så bryr jag mig inte hur det går, jag har ändå beslutat mig för att börja söka nytt till hösten. Fem år i samma företag med noll möjligheter att avancera är mer än tillräckligt, jag är uttråkad, har varit det lääääänge.

Jag hade också mitt halvårsvisa utvecklingssamtal i morse som var kortare än vanligt, 10 min blankt:-) Både jag och min chef tog det som ett joke och nu var bara målet att se till så att jag får så hög bonus som möjligt ifall det här blir den sista. Vi pratade förståeligt nog inte om målen för de kommande 6 månaderna;-)

Skåååål...

...till det nya jobbet Steve!! Eftersom han inte har skrivit under kontraktet ännu så börjar vi firandet lite försiktigt och gick till vår lokala pub för middag och rödvin.
På lördag blir det nog mer "allvarsfirande". I den "lama" (lågkonjunktur) som fortfarande existerar i England får man verkligen känna sig lycklig om man får eller kan behålla sitt jobb.

Yeeeeeeeeeeeessssss!!!!!

Steve emailade mig nyss (hans mobil hade dött sådär passligt) och berättade att han fick jobbet han sökte!!!!! Äääntligen en god nyhet efter alla bakslag det här året. Det finns inte ord för hur glad jag är. Hans nya jobb ligger 3 min från hans gamla och i Dulwich Village som är ett av de mest eftertraktade platserna att bo på London, tänk er Richmond utan Themsen. Skolorna i DV tillhör toppskiktet i Storbritannien och är drömmen för alla barnfamiljer. Varför jag berättar så utförligt om platsen är att till hans jobb hör dessutom en bostad, en trerummare, som vi skulle hyra till en, hoppas jag, symbolisk hyra.

Innan vi visste att han fått jobbet planerade vi lite försiktigt om att vi skulle kunna bo i "tjänstebostaden" ett eller två år, fixa upp vår lägenhet i Wandsworth och hyra ut den samt betala av bostadslånet i snabbare takt om vår nya hyra skulle bli lägre. Dessutom, att bo i Dulwich Village skulle dessutom inte vara fy skam, bland alla miljonpundsvillor. Vår dröm är fortfarande att köpa ett viktorianskt hus med trädgård (även om vi nu skulle få en jättestor sportplan på vår bakgård), men för nu så skulle det duga. Steve hade också kollat som snabbast i lägenheten efter intervjun och sade att den såg helt ok ut, kanske lite ny färg på väggarna och så men helt acceptabel.

Det eviga klädkriget

Steve har bra koll på de flesta saker, men klädkoder hör definitivt INTE dit. Att försöka få honom att förstå att olika situationer kan kräva olika typer av kläder verkar vara mission impossible, han tycker att folk ska ta honom som han är. Det må vara ok i vissa situationer men inte alla och vi för en pågående kamp om det här. Igår morse hade vi ännu ett av våra klädstrider.

Steve jobbar för tillfället som chef över ett antal sportplaner som tillhör ett London-universitet. För ett par månader sedan fick han och hans kollegor dock den tråkiga nyheten att universitetet måste spara pengar och därför beslutat sig för att stänga sportplanerna, med det resultatet att alla blir uppsagda. Det som gör saken ännu mer utmanande är att Steves bransch är väldigt smal och det finns få lediga jobb på hans nivå. Steve kände sig förståeligt nog inte alltför positiv efteråt.

Några dagar senare fick han dock höra goda nyhteter från hans ex chef som ringde och berättade att ett närliggande universitetet söker någon till exakt samma befattning som Steve har nu. Skräddarsytt för Steve med andra ord. Han skickade in en ansökan och blev kallad till intervju som hölls igår.

Dagen före intervjun hade han sökt fram en snygg kostym, svarta skor och slips men när valet kom till skjorta tappade han helt omdömet. Från att först ha tänkt ta en snygg ljusblå skjorta fick han av någon orsak för sig att han ville ha sin ljusgråa linneskjorta istället, som är mer passande för en promenad på beachen än en viktig anställninggsintervju. Alla som burit linnekläder vet hur snabbt de skrynklar, och det gjorde inte saken bättre att vi inte hittade något av våra 2 strykjärn.

På morgonen satte han på sig hela ensamblen, inklusive den gråa mycket skrynkliga skjortan (som han sa kommer att slätas ut när den väl är på kroppen), och tyckte att nu är han "fit för" intervju. Då var jag helt enkelt tvungen att sätta ned foten och stoppa den analkande katastrofen . Jag sa att det här är en superviktig intervju för en position som sannerligen inte växer inte på trän och för ett världskänt universitet med hög status. Det är mycket som står på spel och då ska han banne mig också klä sig på ett sätt som visar intervjuarna att han tar det på allvar, och inte som om han sovit under en bro föregående natt. Det är vida känt att man skapar sig en uppfattning om en person på 3 sekunder, så det första intrycket är mycket viktigt. Han har inte råd att slösa bort sina chanser på något så lättåtgärdat som klädsel.

Han är normalt väldigt bra på att argumentera emot, men nu verkade det som om "the penny dropped" och han sa bara, "ja,ja" och lommade in till sängkammaren och böt skjorta. Jag kunde andas ut.

Själva intervjun verkade ha gått bra iallafall, han tyckte inte att det fanns något som han glömt att säga och föra fram. Kvällen före hade jag också rekommenderat att han skulle läsa igenom deras hemsida. Kan man visa att man vet något om företaget och deras verksamhet så får man många bonuspoäng. Det visade sig sedan under intervjun att han fått tillfälle att använda informationen som han läst på hemsidan.

Nu får vi bara hoppas att allt gick vägen, valet står mellan Steve och en annan kille. Steve verkar vara bra på intervjuer, han har alltid fått alla jobb han sökt så jag hoppas verkligen att turen håller i sig.

Outvecklande utvecklingssamtal

I de flesta företag håller man utvecklingssamtal en eller två gånger om året för att den anställda ska få feedback om hur denna sköter sitt jobb och den anställda i sin tur ska få chans att i lugn och ro tala med sin chef och säga vad denna är missnöjd och nöjd med etc.

Jag tycker personligen att dessa "utvecklingssamtal" är slöseri med tid och det gör ju inte heller saken bättre att cheferna ofta tycker samma sak. Mycket lite förändras efter ett sånt här samtal, ofta för att många av de sk. cheferna inte har mycket att säga till om och därför inte tas på allvar (speciellt här i England där alla är chefer, arbetserfarenhet eller ej).

På mitt jobb håller man ambitiöst "utvecklingssamtal" två gånger om året och före det riktiga samtalet ska man fylla i ett formulär på nätet och poängsätta sig själv samt motivera. På basen av detta beräknas vår bonus. Nyanställda brukar gå in i det här uppdraget med stort allvar men redan efter den andra gången har de insett att det är slöseri med tid. I teorin får vi bonus på basen av hur bra vi har mött våra och avdelningens mål men verkligheten är en annan; oberoende av om man ett halvår skulle ha rott hem en stor affär och det följande bara suttit och sorterat post-it-lappar så får man likt förbannat samma bonus. Inte någon kick för motivationen precis.

Jag har mitt samtal imorgon och före det var jag tvungen att fylla i min självvärdering. Jag hade skjutit det framåt i flera dagar men idag var jag bara tvungen att fylla i formuläret. Som tur är har jag sparat tidigare formuleringar så jag satt i proncip och kopierade och klistrade in samma text som tidigare. 10 min senare var jag klar.

Världens tråkigaste jobb

...eller ett av dem måste vara som portvakt. Nere vid ytterdörren på mitt kontor sitter två män och förutom att titta på när dörrarna öppnas och stänger och skicka upp posten till de olika företagen i byggnaden så vet jag inte vad annat de gör. De måste vara otroligt uttråkade och inte alltför sällan ser jag någon av dem som sitter och sover:-)

Måndagslättja

Idag var Outlook, vårt e-postprogram på jobbet, långsammare än någonsin. Det tog ca 2 minuter att öppna ett mail, 2 minuter om man ville svara på mailet och ytterligare 2 - 3 minuter innan mailet skickades. Man kan verkligen undra vad företaget betalar för vår internet-anslutning, det kan inte vara mycket så långsamt som våra datorer är. Skulle inte förvåna mig om det är dial-up:-) Min laptop hemma är faktiskt snabbare.

På lunchen gick jag en runda i affärerna i Monument och hittade en väldigt pigg halsduk på Accessorize som det stod mitt namn på.

Det är ju modernt med pastellfärger nu men det är såååå inte mina färger, jag försvinner helt i dem. Varje gång jag tittar på mitt körkort från 80-talet blir jag påmind varför jag inte ska använda pastellfärger, speciellt inte rosa OCH permanenta håret. Jag borde kanske lämna in och förnya mitt körkort när jag åker hem i sommar så man slipper skämmas varje gång man måste visa upp det. Kortet på körkortet ser inte ens ut som mig.

Efter jobbet gick jag till gymet, lika bra att starta veckan i stor stil. Det var många andra som hade kommit på samma smarta ide. Motivationen är alltid störst i början av veckan och sedan blir det tommare i takt med att After Work-drinkarna börjar locka:-)

Stress

Idag har det varit minst sagt full upp på jobbet, avdelningens lathund har så klart inte ansträngt sig nämnvärt och nu måste vi skicka ut hälften av hennes översättningsprojekt till en extern översättningsbyrå för att hon inte behagat göra något. Det känns minst sagt bittert när alla andra stressar som galningar för att möta deadlines medan hon sitter och surfar på intenet tills det blir så bråttom att vi måste skicka ut dem vilket är dyrt. Varför betala henne lön för att inte göra någonting när vi måste betala nästan lika mycket pengar till en översättningsbyrå som gör hennes jobb? Inte verkar hennes chef få henne att förstå heller.

Efter jobbet mötte jag och Steve upp i Clapham Junction, vi skulle möta ännu en "bostadslånrådgivare", men den här gången skulle vi ansöka om ett lån "på riktigt". Den här rådgivaren jobbar på uppdrag av samma bostadsförmedlare som vi kommer att köpa vår bostad av. Vi gick igenom processen med honom; fattade beslut om lånetyp, fick råd om försäljningen av Steves lägenhet (att sälja den är första prioritet annars kan vi inte köpa den andra), fyllde i 100 och 1 blanketter och signerade till höger och vänster. En och en halv timme (på grund den jättelångsamma datorn) senare var alla papper påskrivna och ansökan vidarebefodrad till banken. Jag och Steve satt och småskämtade medan vi väntade på att datorn skulle behandla varje knapptryckning och rådgivaren sa med humor att vi två är som en "comedy act":-) Han sa att normalt brukar folk vara väldigt allvarliga under besöket men inte vi, kanske det är för att det är den tredje lånerådgivaren som vi träffar så vi har hört det mesta förut. När vi skulle gå frågade rådgivaren om vi har några frågor och Steve svarade snabbt "Do you want to buy a flat?".

Efteråt åt vi middag på en japansk restaurang i närheten som heter Miyajima Restaurant.

Jag och Steve beställde wokade glasnudlar med räkor, kyckling och grönsaker. Mycket gott! De har också, naturligtvis, en massa olika typer av sushi.

I helgen tänker vi hyra en "RugDoctor". Vi har ljusa heltäckande mattor i både vardagsrum, hall och sängkammare och under åren har de fått fler och fler fläckar. Om nu folk ska börja komma och kolla på lägenheten så vill vi inte skrämma bort dem med skitiga mattor. I vår kommande bostad finns det INGA heltäckande mattor och jag vill inte ha vanliga mattor dit heller.

Lat eller oorganiserad

Ibland förvånas man av hur svårt vissa har att ta sig i kragen och göra sitt jobb. Det finns ett par i mitt team som alltid är ute i sista minuten när det gäller att möta en deadline, ofta missar de den för de har inte fått ändan ur vagnen och börjat på sitt projekt i tid. Jag jobbar på ett online-spelföretag med webbsidor på många olika språk och allt material måste därför översättas till sina respektive språk. En av mina uppgifter är att koordinera pokeröversättningarna och jag har rivit mitt hår både en och flera gånger i mina försök att få speciellt två av översättarna att få in i sitt huvud att börja i tid och få jobbet färdigt. Projektet slutar inte med deras översättning utan sedan ska texten skickas vidare till andra som bearbetar materialet ytterligare så att det ska kunna skickas ut. Oftast ska alla språk skickas ut på samma gång och om en eller två av översättarna är försenade så kan inget språk skickas ut, vilket kan innebära att en kampanj blir försenad som i värsta fall kan innebära minskade inkomster. Det är alltid samma 2 översättare som är försenade, och speciellt en av dem har ingen annan ursäkt än att hon är fruktansvärt lat eller omotiverad. Hon har minst av alla att göra men är alltid sist ut, hon gör allt annat än att jobba. Jag sitter bakom henne så jag ser vad hon sysslar med på dataskärmen. En typisk arbetsdag ser ut på följande sätt:

10.17 Anländer till jobbet, sist av alla
10.18 Berättar för de närmaste kollegorna om jobbig tunnelbaneresa, bussresa, föregående kvälls händelser
10.38 Frukost framför datorn, kollar Facebook, privata email, läser nyheterna online
11.25 Kollar jobbe-mail
11.26 Skriver meddelanden på facebook, besvarar privata email, kollar på videon på youtube
12.00 Teammöte
12.30 Går ut och köper lunch
12.57 Lunch framför datorn, kollar Facebook, privata email, läser nyheterna online
13.23 Skriver meddelanden på facebook, besvarar privata email, kollar klipp på youtube
14.00 Beställer något på internet
14.20 Kollar jobbe-mail
14.21 Kollar klipp på youtube, flera gånger
14.30 Brandövning, alla ut ur byggnaden
15.00 Läser något på wikipedia och andra webbsajter, troligen inte jobbrelaterat
15.45 Öppnar vårt "content management system" och översätter faktiskt ett par rader
16.00 Tillbaka på Facebook och youtube
16.17 Ut och köper godis
16.32 Äter godiset och surfar på nätet
16.47 Översätter några rader till

Jag åkte från jobbet kl 17 så jag vet inte vad som händer sedan, inte mycket enligt en kollega som koordinerar översättningen av andra produkter. Hon har en massa långa och knepiga texter som ska översättas med deadline i början av veckan och hon har inte ens öppnat dem ännu. Det kommer säkert att bli som vanligt; hon inser att texen är mer krävande än hon trodde och att det kan bli svårt att möta deadlinen, såvida hon inte jobbar halva natten, hon får panik, skyller på långsam dator och mjukvara, säger att hon inte fått vissa email etc. Det är allt och allas fel utom hennes eget.

Det är som att jobba på dagis.

Måndag igen

Så har då snart veckans tyngsta dag, måndagen, passerat. Sköööönt.

Jag gjorde nästan inget alls igår, stack bara ut näsan genom dörren och det soliga vädret för att gå till gymet en timme och sedan tillbaka hem igen. Fick iallafall tvättat en maskin med kläder. Steve kom välfödd tillbaka från sina föräldrar vid sjutiden.

Idag har det varit jobb och ett möte med VD för ett av våra dotterbolag som jag ska hjälpa med mitt "lokala kunnande" när de ska introducera en av våra produkter i Sverige. Äntligen ett projekt där jag får använda huvudet och som faktiskt känns motiverande. Skulle passa bra i min CV också:-)

Efter jobbet mötte jag upp med Steve i Clapham Junction där vi skulle möta upp med en bostadsförmedlare för att se ännu en lägenhet som kommit upp på marknaden. Vi har nog redan bestämt oss för lägenheten i Southfields men det skadar inte att kolla några till så vi blir överbevisade om att vi gjort ett bra val:-) Vi blev dock inte förälskade. Säljaren håller på att renovera den så att den blir tiptop med en massa finesser men rummen var ganska små och trots att huset var viktorianskt så hade allt som är typiskt för den perioden skalats bort. Ägaren hade satt högtalare i duschen (fanns 2), en spisfläkt som såg ut som en jätte-CD-spelare, jacuzzi etc. Dessutom var priset ca £60 000 över vår budget (vad hade förmedlaren tänkt?!). Lägenheten låg på en bra gata dock, men det hjälpte inte:-)

Trädgården. Det var en sk lower ground floor flat, typ en källarvåning.

Det större badrummet med jacuzzi.