Hit och dit och ditt och datt

Glad Påsk! Tänkte jag skulle sova lite längre i morse men tji fick jag, vaknade redan vid halv 8 när Steve åkte till jobbet och sedan hittade jag inte sömnen igen. Jag lyxade dock till det med frukost i sängen till de senaste avsnitten av Robinson på TV4.

Busen, som är van vid att jag äter frukost framför datorn i vardagsrummet, förstår inte vad som händer och har gjort flera vändor till sängkammaren och stirrat på mig😏. Tänker dock slappa i sängen tills datorns batterinivå blir så lågt att jag måste sätta den på laddning i vardagsrummet, dvs. om en timme.

En punkt på dagens agenda är dock att besöka gymmet.

I går höll jag en träningsfri dag, men besökte ändå gymmet eftersom jag hade tid hos gymkedjans fysioterapeut. Jag har under några år haft ont i överarmarna, ner till armbågen, när jag lyft armarna sidledes och googlat mig fram till att jag troligen har "impediment" eller inklämning, dvs. nerver eller muskler kläms mellan benen i axlarna och orsakar irritation. Jag har dock inte riktigt förstått varför, eftersom jag alltid varit noga med att variera min träning och tränar inte samma kroppsdel flera dagar efter varandra. Jag har försökt stretcha överkroppen efter tips på nätet, men när det inte gett önskat resultat så fick jag helt enkelt bita i det sura äpplet och söka hjälp av ett proffs😏.

Innan den fysiska undersökningen ställde fysioterapeuten en massa frågor och kom fram till att jag troligen hade självdiagnostiserat mig rätt. Hon trodde dock att problemen orsakades av svaga muskler mellan skulderbladen, vilket får axlarna att sjunka framåt och orsaka inklämningen. Det här är tämligen vanligt när man har ett sittande kontorsarbete OCH kommer i klimakteriet (finns det något elände som klimakteriet inte orsakar😒). Nu har jag i alla fall fått ett kort träningsprogram som jag ska utföra 3 gånger i veckan i en månad. Det viktigaste av allt är dock att jag kan fortsätta träna som normalt, men med lättare vikter när jag gör rörelser som kräver att jag lyfter upp armarna sidledes.😊

I tisdags släpade jag mig iväg i ruskvädret för ännu en inspelning av diskussionsprogrammet "Studio B Unscripted", som produceras av TV-kanalen Al Jazeera English i deras utrymmen i The Shard nära London Bridge. I programmet diskuterar två intressanta och kända personer med varandra utan inblanding av någon programledare. Den här gången träffades den Oscarsnominerade och Haitifödda filmskaparen Raoul Peck och Pulitzerprisvinnande författaren Viet Thanh Nguyen, vars föräldrar flydde från Vietnam, och diskuterade makt och de fula delarna av vår historia.

Jag kom tidigt till The Shard. Trots att man får biljett i lotteriet om en plats i publiken, så får man sin slutgiltiga plats genom att vara typ först i kö när de börjar dela ut dem, så det gäller att vara tidigt ute.

I väntan på att ta hissen upp till 16:e våningen.

En fördel med att gå ensam på det här evenemanget är att jag alltid har fått en bra plats, det finns alltid utfyllnadsplatser längst fram😏. Utsikten är fantastisk!

I måndags träffade jag Anette en sista gång på drinkar och mat innan hon skulle åka till Sverige över påsken. Det var också meningen att Angela skulle komma, men hon hade varit till tandläkaren på morgonen för att förbereda en tand inför att få en krona, och efter tre bedövningssprutor kände hon sig inte riktigt på G.

Vår plan var att vi skulle börja med ett par drinkar på en rooftop-bar på ett hotell i Battersea, men när vi kom dit visade det sig att de hade stängt på måndagar.😒 Vi gick då till typ den enda puben i området, Duchesse Belle. Vi beställde var sitt glas vin och lite mat, med betoning på lite när den väl kom. Portionerna serverades på papptallrikar och var inte större än en förrätt men kostade som en huvudrätt. Betjäningen var jättebra, men priset på maten ett skämt.

Utsikt mot Battersea Power Station från puben.

Efter middagen tog vi bussen till Clapham Junction (Anette och hennes man bodde hos deras dotter där under besöket) och gick till restaurangen/baren Hannah för ytterligare ett par drinkar istället för att stanna kvar på puben. Jag beställde också in en burrata med tillbehör eftersom min sallad med ett halvt kycklingbröst (för 16 pund!!!) som jag åt på puben inte mättade någonstans.

Det var så kul att hinna träffa Anette ännu en gång, för vi lär nog inte träffas mer förrän i september tidigast.

Bästa teaterpjäsen jag sett

Trevlig lördag på er! Hoppas ni har haft en fin vecka. Jag har precis kämpat mig igenom lördagens Body Pump-pass så nu kan jag slappa. 

Jisses vilken bra teaterpjäs jag såg i går, Stranger Things – The First Shadow! Om ni har Netflix så kanske ni har sett TV-serien som pjäsen grundar sig på, men utspelar sig tiden före TV-serien. När jag såg att serien skulle sättas upp på teaterscen tänkte jag att det kommer inte att bli bra utan snarare töntigt, eftersom den har övernaturliga element. Så fel jag hade, har aldrig sett en pjäs med så avancerad icensättning, ljud- och de visuella effekterna var på en helt ny nivå. Ibland visste man inte om det var på riktigt eller en illusion. Louis McCartney, som spelar huvudrollen, är helt enastående som den besatta skoleleven Henry Creel.

Om ni bara ska se en pjäs i London i år så rekommenderar jag absolut den här. Publiken var helt lyrisk redan efter första akten och tjoade och applåderade.

På onsdag var det också teaterdags, den här gången tillsammans med fyra kompisar😊. Vi såg ett morddrama som hette Murder in the dark på Richmond Theatre. Innan teatern åt vi middag på en pub i närheten som heter The Princess Head. Pjäsen var riktigt bra.

Nej, nu ska jag hoppa i duschen. I kväll blir det middag på vår pubfavorit The Mayflower i Rotherhithe. 

Besök i Kew Gardens

Och så är måndagen här igen. Hoppas ni hade en skön helg. Min var riktigt avslappnad, förutom de vanliga helgpassen på gymmet. Eftersom Steve var borta så var det jag som fick tidigda besök av en kurrande Busen som var pigg som en mört och sugen på frukost kl. 05.30. Om han kom när jag låg på sidan så försökte jag ignorera honom och han gav antingen upp eller så lade han sig på sidan om mig. Gulligt, ja, de gånger han kom efter kl. 8.

På lördag beslutade jag mig för att jag måste göra någonting speciellt av helgen och köpte biljett till Kew Gardens. Det pågår för tillfället två uställningar; Mat Collishaw: Petrichor som är närmast en digital utställning (väldigt inne överallt verkar det som) ...

och Young Botanical Artist competition, dvs. en tävling bland unga botaniska konstnärer i åldern 16-12 med temat träd. Alstren var fantastiska.

Det vinnande bidraget i åldersgruppen 16–18 skickades in av Marianna Zych från Polen. Hennes akvarellmålning var hennes första botaniska konstverk någonsin efter endast en månads målarkurs!

Efter utställningarna gick jag runt i parken en stund då vädret var perfekt.

Man behöver inte åka till Japan för att se körsbärsblommor.

Så här lidande ser Busen ut när jag sitter på hans plats i soffan😂

Långhelg på Isle of Wight

Hej på er, I am baaaaack!😊 En minisemester åtföljt av en massa jobb gjorde att bloggen fick vara på paus ett tag.

Steve åkte till sina föräldrar i går för ännu en "minisemester", medan jag stannade hemma med Busen. Älskar, älskar egentid, så för mig skulle Steve gärna få hälsa på sina föräldrar en gång i månaden😊. Jag kanske inte gör så mycket annorlunda mot när Steve är hemma, men jag kan vara hur tyst och osocial jag vill utan att det känns besvärande för någon😏. 

I morse vaknade jag lite före 9, efter Busens tredje försök att väcka mig. Första försöket måste ha varit vid femtiden för då var det fortfarande mörkt ute.

Efter frukost och några timmars jobb, svettade jag mig igenom ett entimmes HIIT-pass hemma, så nu är jag ordentligt mör i kroppen. Jag fuskar mig aldrig igenom ett träningspass även om jag gör det hemma, för den enda som förlorar på det är jag själv.

Efter en lång dusch tog jag bussen till Putney för sen lunch på puben The Arab Boy. Jag gillar deras smårätter. På puben fanns också ett par med var sin hund. Den ena tror jag var av rasen Mastiff. När han kom fram och ville hälsa berättade den kvinnliga ägaren att han hette Storm och älskade människor. Det tog inte heller många minuter innan han "stormade fram", hoppade upp i min famn och energiskt försökte slicka mig i ansiktet😁.

Nu är jag hemma och snart ska jag blanda till den här fredagsdrinken och kolla finalen på Bäst i Test.

Men, först ska jag berätta lite om våra dagar på Isle of Wight. Det var andra gången vi besökte ön och ni kan läsa mer om första trippen här.

Vi tog tåget ner till Portsmouth och därefter en katamaran till IoW. Eftersom skillnaden mellan ebb och flod är ganska stor så har de tvingats lägga hamnen flera hundra meter från fastlandet.

Vi hade inte hunnit tillbringa mer än 30 minuter på IoW innan Steve tappade sitt bankkort😒. Han märkte det först när vi satt på bussen till staden Ventnor, där vi skulle bo, så det blev att hoppa av mitt under resan så att han kunde ringa sin bank och spärra kortet. I fjol tappade han sitt kort säkert 3-4 gånger och det börjar bli lite irriterande. Jag har sagt åt honom flera gånger att antingen ladda ner kortet på mobilen och/eller skaffa kreditkort som backup, men nej, det har inte gått fram. Som tur är har jag alltid koll på mitt kort (och det är väl det han utgår ifrån) så vi använde det resten av resan. Han betalade naturligtvis tillbaka mina utlägg för honom genast vi kom hem. 

IoW är väldigt bergigt och vägarna är smala, men trots det körde många busschaufförer som F1-förare. Vi satt alltid på andra våningen men fick hålla i oss ibland i svängarna😊

Ventnor

Vi hade bokat rum på ett gästhus som hette St Maur. När vi checkade in visade det sig att vi var de enda gästerna den helgen och ägaren (tror jag han var) hade varit snäll och uppgraderat oss ... en fördel med att resa utanför säsongen.

Vårt nya rum hade fantastisk utsikt över havet och balkong som gick runt hela rummet.

Rummet var jättestort ...

... och badrummet nästan lika stort som vårt vardagsrum hemma. Allt verkade dessutom vara nyrenoverat och fräscht.

På kvällen gick vi den branta vägen ner (25 % lutning på sina ställen) till en pub som hette The Spyglass Inn, som låg alldeles vid havet.

Vi besökte samma pub förra gången vi var i IoW. Den är väldigt mysig och maten är bra, även om kocken verkade ha en förkärlek för att servera väldigt stora portioner med fransk potatis.😁

Det bjöds även på live-underhållning.

Följande morgon, efter en frukost där vi kände oss som herrskap på en herrgård med vår alldeles egen personal, planerade vi att promenera längs kusten från Ventnor till Shanklin. Enligt Google maps skulle promenaden ta 1,5 timme. En passande tur tänkte vi men tji fick vi. Vi hann inte gå många hundra meter långs strandpromenaden innan vi kom till en skylt som meddelade oss att en del av den var avstängd på grund av ras.

Vi gick upp på huvudvägen och gick några hundra meter innan vi försökte igen ... fortfarande avstängd. Vi försökte ta oss ner till kustpromenaden ytterligare ett par gånger innan vi gav upp och beslöt oss för att hålla oss till landsvägen.

Vi passerade en söt liten by som hette Bonchurch.

Den här trappan gick vi inte uppför😊

I byn fanns en liten damm med kristallklart vatten och karpfiskar.

Vi passerade också en urgammal kyrka som återuppbyggdes år 1070! Vi gick in på gravgården och blev nästan knockade av lukten av vild vitlök ... månne de planterat den för att hålla onda andar borta😏

När vi trodde att vi äntligen skulle kunna gå ända till Shanklin möttes vi av ännu en vägspärr, och den här gången kunde vi inte komma förbi den på något sätt. Vi hade nu varit på väg i 1,5 timme och kommit kanske 1/3 av vägen. Det var bara att vända om och gå tillbaka till Ventnor. Vi skippade Shanklin och tog bussen till Newport, som ligger mitt på ön, och därifrån en annan buss till byn Freshwater på öns västkust. Enligt informationen på nätet skulle den vara väldigt fin och pitoresk men vi tyckte den var sisådär.

Vi gick till den "fina" stranden, tog ett par foton och sedan tog vi bussen tillbaka till Newport och ännu en buss till Ventnor. Den dagen spenderade vi nästan 4 timmar på bussen.😏

När vi kom tillbaka till Ventnor gick vi genast till samma pub som föregående dag för middag. Skulle vi gått via hotellet hade vi inte orkat gå ut igen eftersom vi varit i farten sedan 9 på morgonen.

Jag beställde en sallad med räkor och krabba som var den bästa salladen jag någonsin ätit, den innehöll så mycket mättande tillbehör och inte bara urtråkiga salladsblad.

Även den kvällen bjöds det på live-musik.

På lördagen lyckades vi äntligen få till ett besök i Shanklin, men den här gången tog vi bussen. Det var här vi bodde förra gången och jag älskar Shanklin Village med sina charmiga hus och pubar.

Lördagen blev lite lugnare än fredagen, och främst mindre bussåkande. 

Vi beslöt oss för att utnyttja badkaret på vårt rum och mjuka upp våra stela muskler från gårdagens "bergsvandring" i vårt försök att ta oss till Shanklin till fots.

Jag hoppade i badet först och när det var Steves tur gick jag ner till gästhusets bar där man själv fick blanda till sin egen drink och skriva upp det man tog i ett häfte. En jättebra ide.

När man reser utanför turistsäsongen får man vara beredd på att restaurangutbudet är mindre, många har stängt på vintern. Jag googlade dock fram en tapasrestaurang vid strandpromenaden som hette The Met. Jag hade inga stora förhoppningar, men maten var verkligen bra.

På söndagen steg vi upp redan vid 8 och checkade ut genast efter frukost. Vi hade många tider att passa eftersom all kollektivtraffik gick enligt söndagstidtabellen.

Allt förflöt dock smidigt och vi slapp både springa och sitta och vänta. 

När vi kom hem igen möttes vi av en lättad Busen, han kunde knappt sluta jama. Det är kul att vara efterlängtad.😍