Mysiga luncher och kräftskiva

Hej på er från ett ännu soligt London. Annat var det i går kväll när det både åskade och regnade. Det känns lite ovanligt med åska på vintern, speciellt när det inte varit över 15 grader på flera veckor😏.

Den här helgen är det bara Busen och jag hemma då Steve är och hälsar på sina föräldrar. Jag älskar att ha egentid då och då och man kan vara hur social eller associal man vill.😊

I går jobbade jag hela morgonen, tog en sväng på gymmet för överkroppsträning och träffade sedan en av mina brittiska gymkompisar, Lorraine, på kaffe på eftermiddagen. Hon har opererat sina hjärtklaffar och lite annat för tre veckor sedan och har nu börjat kunna röra sig lite mer. Hon är i mitten av 50-årsåldern och hade inte märkt att hon haft några problem med hjärtat innan det upptäcktes att hon hade lite högt blodtryck på en rutinkontroll. När det upptäcktes att jag hade högt blodtryck för 15 år sedan skrev min läkare bara ut blodtrycksmedicin och så var det inget mer än det😏. Lorrains läkare gick verkligen på djupet och ville ta reda på varför hon hade högt blodtryck trots att hon levde hälsosamt. Det slutade med en sex timmars operation och hjärt- och lungmaskin men nu ... eller snart ... är hon som ny igen😊. De lyckades reparera hennes egna klaffar den här gången, men det kan bli att hon måste byta till protes om några år. Jag tycker alla har aortaåderbrock nuförtiden, inklusive mig, och speciellt i aortan närmast hjärtat ... eller så är det bara att fler upptäcks. 

Det om det. I dag inledde jag morgonen med att Busen kom klampande på mitt bröst vid 7-tiden för morgonmys. Normalt är det Steve som får behandlingen men när han är borta så blir det jag som får "äran"😁. Efter frukost gick jag till gymmet för en timmes Body Pump och när jag skrivit det här inlägget tänkte jag dra nytta av solen och gå på en promenad med ljudbok i öronen.

I torsdags var det dags för "Matklubbens" månatliga träff och den här gången var det min tur att välja restaurang. Jag valde en pub i Chelsea som heter The Surprise med äkta öppen spis och allt som hör en mysig pub till. Alla var som tur var nöjda med valet och vi hade några trevliga timmar. En av dem berättade att hon och hennes man snart ska åka på 10 dagars kryssning till Antarktis nu i november (det är sommar i Antarktis då). DET är något jag skulle vilja göra också. De hade försökt åka redan ifjol men tvingades avbryta resan halvvägs då en av fartygets propeller gick sönder.

På onsdag åt jag också lunch i Chelse men då med Steve och på en av mina favoritrestauranger, No. Fifty Cheyne. De har en extremt förmånlig lunchmeny onsdagar till fredagar och gissade att det skulle falla Steve i smaken och jag hade rätt. Han gillade allt han såg och åt och sa att han skulle kunna äta där varje månad😁. 

Bredvid bordet bredvid oss satt ett gäng med fyra män, varav två av dem var amerikanare. Det var  något jag förstod innan de ens hann öppna munnen. Restaurangen är ganska "elegant" vilket innebär att mysdress och tärningskläder är förbjudna. Det hade uppenbarligen en av dem missat för han dök upp i badtofflor (det regnade ute), tennissockor, adidasbyxor och en svart T-shirt. Amerikanare är ökända för sin dåliga klädsmak😏.

Nå, tillbaka till menyn. Ostsufflén var tillbaka på menyn med en fantastisk svampsås.

Vi valde båda kummel med sjögräspesto, karamelliserad lök och saffranssås. 

Jag slog på stort och valde efterrätt också, sticky toffe pudding med glass. Det lär nog inte räcka länge innan vi är tillbaka, kanske till och med för middag.

Förra lördagen var det åter kräftskiva hos Cecilia och Björn, och naturligtvis med brittiska kräftor. Vi var samma gäng som ifjol och det blev en väldigt trevlig kväll.

Rött guld!

Steve tycker att det är lite väl mycket arbete för lite mat men han kämpade på😂

Luncher och besök hos Chelsea Pensioners

Hej från ett blåsigt London. Det lär vara någon storm som drar fram men temperaturen är ändå behaglig, och behagligare ska den bli med 20 grader i början av nästa vecka😎.

Dagarna som gått sedan Steve och jag kom hem från Amsterdam för 1,5 vecka sedan har också bjudit på skönt väder och trevligt sällskap. 

Dagen efter vi kom hem hade jag inbokat ett besök på Chelsea and Westminster Hospital för min årliga ekokardiografi, eller hjärtultraljud. Vi har ju aortaaneurysm i släkten och det lönar sig att följa med eventuella förändringar. En normal aorta är 20 mm, min är 39 mm, men de opererar först när den blir 55 mm. Jag hoppas att den inte expanderar ytterligare så att det leder till operation, speciellt inte delen vid hjärtat eftersom det kräver att de stannar hjärtat.

Efter ultraljudet åkte jag hem igen via innan jag tog tåget till Richmond för lunch med damerna i "Matklubben"

Den här gången var det Angelas restaurangval och vi hamnade på den vackra restaurangen Scott's, som ligger alldeles vid Themsen. Det är ingen billig restaurang, men har man möjlighet att besöka den på lunch så har den en väldigt förmånlig lunchmeny. Det här gäller de flesta restauranger, har man möjlighet att besöka dem på lunch så kan man göra "fynd"😊

Maten var väldigt god även om de gott kunde ha serverat någon grönsak till huvudrätten (7 pund och över för en sidorätt är lite väl magstarkt).

Efter lunchen var det bara för mig att åka hem igen till jobbet som väntade. Fantastiskt dock att ha möjlighet att ta lite ledigt mitt på dagen.

Snabbspolning till torsdag den här veckan så hade Angela och jag bokat in en guidad tur på Royal Hospital Chelsea, hem för 300 pensionerade veteraner från den brittiska armén, men mer om det senare.

Som tur var ligger ålderdomshemmet 10 minuters promenad från favoritrestaurangen No. Fifty Cheyne så det var ingen tvekan om var vi skulle äta lunch😋.

Det blev Waldorfsallad till förrätt ...

Kummel med pilgrimsmussla och saffranssås, vita kakaobönor och sommartomatcassoulet med salladslök och sjögräspesto. Älskar allt med saffran, då är jag såld.

Jag slog på stort och beställde efterrätt också, Sticky Toffee Pudding med clotted cream glass. Säkert 99 % socker i den men ibland får det vara värt det😊

Mätta och belåtna gick vi till "hospitalet" där vi gick en guidad tur av en av de inneboende pensionärerna, klädd i den typiska rocken som kallas Scarlet. Det är ett krav att de bär den röda rocken när de representerar Royal Hospital vid ett organiserat besök eller vid en parad. De har också burit dem de gånger vi sett dem på No. Fifty Cheyne.

I närheten av Royal Hospital, och när de är på plats, så bär pensionärer sin "blåa"uniform som består av en blå skjorta och blå byxor, inga mysdresser här inte😊.

Royal Hospital öppnade sina dörrar för de första Chelsea-pensionärerna år 1692, så det har en lång historia. För att antas hit måste pensionären vara tidigare soldat, fri från någon ekonomisk skyldighet att försörja en make/maka eller familj, får sin statspension och kunna ta hand om sig själv.

Fordonsparkering.

Området är stort och det är på sjukhusets marker som bland annat Chelsea Flower Show hålls.

Kapellet.

Matsalen där de bjuds på tre måltider per dag.

Det var en väldigt intressant tur och har ni vägarna förbi London och har tid över så rekommenderar jag ett besök där.

Matklubbens "månadsmöte"

En fördel med att själv kunna styra över sin egen arbestdag är att jag kan ta ledigt mitt på dagen om jag vill och med lite planerande. Det var precis vad jag gjorde i torsdags när jag mötte upp de tre andra ”medlemmarna” i vår nystartade matklubb.😊 Vi försöker träffas en gång varje månad och den här gången var det Anne N:s tur att föreslå vart vi kunde gå.

Hon föreslog en restaurang i stadsdelen Chelsea som heter No. Fifty Cheyne. Jag fick förbi restaurangen på en av mina London Walks för några månader sedan och kollade då även på menyn, men avskrev den då priserna var lite väl saftiga. Nu hade de en speciell lunchmeny med två eller tre rätter som verkligen var förmånlig, bara en av huvudrätterna som fans på lunchmenyn kostade normalt som alla tre rätter tillsammans. Det här är en annan fördel med att kunna ta ledigt mitt på dan, man kan utnyttja alla förmånliga luncherbjudanden som dyra restauranger har.😊

Höstdekorationerna på utsidan var fantastiska.

Även insidan hade dekorerats i höstens färger. Jag gillar för övrigt "gammalmodig" inredning, den har mycket mer atmosfär än modern inredning som ofta känns kall.

Vi beställde alla krabbsoufflé med smält vitlök och hummerbisquesås som smälte i munnen.

Till huvudrätt valde jag kummelfilé med rotselleripuré, blomkål och tryffelsås.

Jag som väldigt sällan äter efterrätt slog till med en tarte tatin med äpple, kolasås och vaniljglass, liksom de andra tre.😋

Jag äter ute ganska ofta och har med åren blivit lite "svårflörtad" när det kommer till mat, men allt smakade fantastiskt! Vi var alla överens om att återvända, speciellt för lunch.

Kräftskiva och publunch

Hej på er! Landade precis hemma efter ett par timmar på gymmet, först Body Pump och därefter en mer avslappnande dansklass. Steve är och kollar bowls-tävlingar på sin klubb och senare i kväll ska jag åka in till stan för att lyssna på den kända chatt show-värden Graham Norton som nyss kommit ut med en bok. Han är väldigt underhållande och jag hoppas att han kommer att prata om sina möten med kändisar.

I går var det kräftfest hos våra kompisar Cecilia och Björn. Kräftorna var som vanligt fångade lokalt och kokade av vår "hovleverantör" Crayfish Bob.😋 När man ätit brittiska kräftor vill man inte längre ha de anemiska turkiska, kinesiska eller spanska kräftorna.

Bordet är dukat och kräftorna väntar på gästerna.

Och sångbladet.

Steve var den enda britten, resten av oss var från Finland, Frankrike, Tyskland och Belgien, väldigt Europeiskt😀

Vi sjöng hela sånghäftet nästan två varv, och även om de flesta sångerna var på svenska så stoppade det inte de icke svenskspråkiga gästerna. Det var en riktigt rolig kväll😊

Arbetsveckan var ganska händelselös och bestod mest av arbete och träning, den försöker jag sköta. Torsdag kväll åkte jag till Steves bowls-klubb för att titta på när han och hans lagkompis tävlade. Som tur var vann de så jag hade inte åkt dit förgäves😏

Förra söndagen, den sista riktigt varma dagen det här året antar jag, mötte jag upp med Angela, Cecilia och hennes partner Robert på puben The Prince Albert som ligger bredvid Battersea Park. Vi hade bokat lunch på en annan pube men började här med var sin fördrink.

På puben såg vi ett gäng så kallade "Chelsea Pensioners" som var där för att äta Sunday Roast. Man känner igen dem på deras långa röda rockar. De bor på Royal Hospital Chelsea på andra sidan Themsen och har tidigare arbetat i brittiska armén. Kläderna är väldigt stiliga men det måste ha känts som att sitta i en bastu så varmt som det var den dagen😛

Efter ett par drinkar gick vi över den vackra bron Albert Bridge till puben The Surprise i Chelsea.

Jag måste ha tryckt på fel knapp på telefonens kamera för nu får ni några halvsuddiga skapelser😊

Puben låg verkligen undangömd bland en mängd bostadshus. Om vi inte vetat att den var där skulle vi aldrig ha stött på den.

Matsalen var väldigt mysigt inredd.

Jag beställde ceviche på havsabborre till förrätt. Jag gillar ceviche där man "tillagar" fisken med citronjuice. Rätten var väldigt vacker, och riklig, men det var inte den bästa cevichen jag ätit. Varje gång jag svalde en tugga kändes det som om halsen snörptes åt och jag fick ta en klunk vatten, jag har aldrig upplevt någonting liknande😕.

Till huvudrätt valde jag Sunday Roast med kyckling. Den var helt ok men jag saknade "stuffingen".

Eftersom det var söndag så slog jag till med efterrätt också, en Affogato, dvs. en kula glass som man heller het Espresso över. Jag gillade puben och skulle gärna gå dit och äta igen, men kanske testa deras vanliga meny.

När vi ätit klart och betalad gick vi till ännu en pub för en sista drink. När vädret är så här vackert så har man inte precis någon brådska att åka hem.

Den dåliga servicen fortsätter

Ny vecka, nya utmaningar. Jag hade planerat in ett pass Mindful Yoga som inte blev av då ett par kunder kom med sistaminutenändringar i morse. Så mycket hjälp hade jag av att förbereda allt i helgen😉

Trenden med dålig service fortsätter, den här gången från ett leveransföretag.

För ett par veckor sedan gav vår mikrovågsugn upp och Steve beställde en ny från en stor elektronikkedja som skulle levereras av leveransföretaget Yodel. I början av förra veckan fick Steve ett mejl att ugnen skulle levereras på onsdag. Eftersom jag jobbar hemma så är det vanligtvis inget problem, dessutom kunde jag följa kurirens körning i området från Yodels app. Jag såg att kuriren närmade sig vår adress och jag började spetsa öronen för att lystra till dörrsummern. Plötsligt försvann kuriren från skärmen och det stod att paketet inte kunde levereras på grund av att ingen var hemma och hade skickats tillbaka till depån!!! Jag satt 20 cm från dörrsummern hela dagen så det var ren och skär lögn😠.

Steve chattade med deras kundtjänst och sade att kommentaren inte stämde eftesom någon varit hemma hela dagen. Nå, paketet skulle nu levereras på torsdag och jag satt ännu en gång hemma hela dagen. När det var 3 stopp före vårt ställde jag mig vid fönstret varifrån jag hade obehindrad översikt över ingången till vår parkering (som man måste gå igenom för att komma till vår ingång 20 meter bort).

Samma procedur igen. När det var dags för vårt stopp så kom plötsligt ett meddelande att ingen varit hemma😡. Att dom täcks, jag såg ju att ingen hade satt foten in på parkeringen under hela tiden. 

Den här gången ringde Steve Yodels kundtjänst för att slippa chatta med en bot. Han förklarade den absurda situationen. Kvinnan som svarade berättade att kuriren den här gången sagt att det funnits ett hinder på gatan och inte kunnat köra ända fram. Han hade också tagit ett foto som han bifogat sin kommentar.

Bilden visar ingången till vår privata parkering. "Hindret" var bommen som stoppar utomstående att köra in på vår parkering (vilket var problemet tidigare). Han hade med andra ord inte bemödat sig att stanna vid ingången de få minuter det tagit att leverera mikrovågsugnen. 20 meter till vår ytterdörr och tre trappor upp. Man behöver inte öppna bommen för att leverera ett paket, det finns tillräckligt gångutrymme vid bommen. Alltså, höjden av lathet!😡

Steve bokade ett tredje och sista leveransförsök till fredag. Steve slutar en timme tidigare på fredagar, så när han kom hem hade leveransen ännu inte kommit och han fick ta över stressandet😏. Den här gången hade Steve hade gett sitt telefonnummer till kvinnan på kundtjänst som skulle skicka det vidare till kuriren. Han gick dock ut när Yodel-appen visade att det var tre stopp kvar till vårt för att stoppa kuriren om det såg ut som om han skulle köra förbi. Den här gången måste det dock ha varit en annan chaufför för han stannade utanför ingången utan minsta tvekan, tog ut ugnen och var på väg mot vår ytterdörr när Steve hann ifatt honom och sade att han kunde ta paketet. Tre dagar av irritation var över, men vi kommer inte att beställa produkter av företag som använder Yodel igen om vi kan undvika det, de har allmänt dåligt rykte.

I lördags var det restaurangmiddag igen, eller snarare pubmiddag. Steve hade hittat en pub som låg på andra sidan Themsen från oss, Lots Road. Steve, som hade suttit inne hela dagen, föreslog att vi skulle gå dit. Jag hade redan tränat två timmar på morgonen, men gav med mig eftersom det var helt vindstilla och kunde vara skönt trots allt.

45 minuter senare var vi framme.

Vi hade bokat bord till kl. 19, men det hade vi inte behövt göra eftersom puben i princip var tom. Vi tyckte att det var lite underligt, det var ju trots allt lördag. 30 minuter inne i middagen började plötsligt folk anlända i strid ström. Vi förstod att det hade varit Chelsea-match (deras arena ligger nära puben och vi hade hört hurrarop därifrån på väg till puben). Nu var matchen slut och folk ville ta en drink innan de fortsatte hem.

Lever till förrätt är aldrig fel.

Den grillade kycklingen med många olika sidorätter var inte heller fy skam. Kocken kunde dock ha saltat lite mer för det är svårt att kompensera salt i maten bara genom att salta över den.

Plötsligt var puben inte tom längre och Steve och jag fick svårt att höra vad vi sa.😊

Nej, om det skulle vara dags att jobba lite då😊.