De senaste två dagarna har jag sprungit och testat mig för både det ena och andra som berör kolesterol och hjärta hos "lipid-kliniken" på Chelsea and Westminster hospital. Igår sprang jag mellan våningarna för att testa EKG, urinprov, vikt, längd, blodtryck (tre gånger då det hade skjutit i höjden av allt stressande) och blodprov.
Jag träffade också en läkare inom hjärtsjukdomar (tror jag det var) samt huvudläkaren, som han hämtade när jag berättade att min pappa hade opererat sin aorta och min farfar drabbats av hjärtattack tre gånger och dog ung. Efter det hade de redan sin "sjukdomsbild" klar och det hjälpte inte så mycket vad jag sa sen. Jag hann t.ex. inte berätta att min farfarsfar levde tills han var 99 år trots att han rökt sedan han var 14. Jag hade fortfarande lite högt kolesterol men krävde att de skulle ta ett APO-test för att utreda storleken på det "dåliga" kolesterolet eftersom "dåligt" kolesterol med stora molekyler är bra. Huvudläkaren insisterade dock på att skriva ut kolesterolmedicin redan i det här skedet. Så jäkla typiskt att de är så ivriga att skriva ut medicin innan man ens utrett alla fakta. Kolesterolmedicin, speciellt den jag fick, är dessutom känd för att ge massor av biverkningar. Har kollat på nätet. Jag tänker äta den fram till mitt återbesök om två månader men sedan får den flyga och fara.
Innan jag lämnade sjukhuset igår bokade jag också in röntgen av hjärta samt ultraljud av aortan till idag. Steve sa att jag hade väldigt tur att få alla tester gjorda så snabbt för ofta kan man få vänta i månader.
Så, kvart i nio i morse var jag tillbaka på sjukhuset för att kolla aortan. Läkaren som utförde skanningen kollade också lever, njurar och andra inälvor på samma gång så att inte min GP skulle behöva skicka mig tillbaka dit. Allt såg perfekt ut. Man borde kanske skanna sig med ultraljud var tredje år för att kolla att allt står rätt till:-). När ultraljudet var klart "checkade" jag in för hjärtröntgen och lyckades komma in efter 10 min. väntan, istället för 12.15 som det stod på remissen.
Även om jag tvingades springa fram och tillbaka för att göra mina tester måste jag säga att det gick väldigt snabbt och alla var professionella. Jag behövde inte vänta mer än 10 minuter för att göra varje test. Den jag gillade minst var den "lägre" läkaren. Jag tyckte att han var dålig på att lyssna, tjock om magen var han också så han lever verkligen inte som han lär. Jag undrar när han kollade sitt kolesterol senast?! Skulle inte förvåna mig om han röker också.
Nu är det gjort iallafall. Det är emellertid extremt deprimerande att befinna sig på sjukhus omgivna av sjuka och gamla människor. Man ser vad som väntar en liksom. När jag väntade på att ta blodprov rullade de in ett litet barn på cirka två år. Han satt så duktigt i sängen med syrgasmask som täckte halva ansiktet men var helt röd över hela kroppen av utslag. Stackars lillen.
Nu är jag iallafall registrerat hos det här sjukhuset och risken för att jag blir skickad till något skitsjukhus borde vara minimal så länge jag har talförmågan i behåll. Läste i tidningen igår om en kille på 20 år som dog av vätskebrist på Tooting Hospital som är vårt närmaste sjukhus. Han hade genomgått en rutinoperation men när han upprepade gånger bad om vatten dygnet efter vägrade sjuksköterskorna att ge honom det, trots att han fick dricka. Han var till slut så desperat att han till och med ringde polisen. När en läkare senare upptäckte vad som hänt var det för sent. Uttorkning dör man av i öknen, inte på ett sjukhus i ett I-land.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar