Tillbaka i storstan

Så är vi tillbaka igen efter 4 dagar i Ilfracombe. Det var lite blåsigt och vädret var minst sagt växlande med sol, regn och till och med hagel, men inget längre än 15 min åt gången. Det var iallafall skönt att komma bort från London lite och det är inte svårt att se att Ilfracombe är en helt underbar stad på sommaren.Man fick möjlighet att träna sina benmuskler för det var verkligen backigt.
Vi bodde på en B&B som Steves kompis hade rekommenderat och vi blev inte besvikna. Hotellet hade åtta rum och sköttes av ett mycket trevligt par i 60-årsåldern.
Vårt jättefräscha rum med...
havsutsikt. Den här bilden tog jag i morse innan vi åkte. Naturligtvis hade de lovat strålande solsken både idag och imorgon:-(
Första kvällen gick vi in på en pub som visade sig ha öl-, eller snarare Ale-vecka, till Steves stora förtjusning. Man kunde välja mellan 9 lokalt producerade Ales och jag tror att Steve lyckades testa 6 stycken.
Här går pubägaren igenom de olika ölsorterna med en kund.

Jag tycker Ale är för bittert och höll mig till en annan lokal produkt, cider. Devon är känd för sin cider och speciellt en som kallas "Scrumpy" som de flesta pubar gör själva i svarta plastdunkar. Scrumpy är hela 7,5 procent men smakar som vanlig äppelsaft, farlig med andra ord:-).

Efter alla ales och scrumpys var det gott med lite mat. Jag gillar musslor.
Frukosten ingick i hotellpriset och de två första morgnarna skämde jag bort mig med engelsk frukost. I morse krävde jag dock min normala youghurt med muessli som är mer lättsmält.
Devon har de högsta skillnaden mellan ebb och flod i Storbritannien. På vintern kan det skilja upp till 9 meter.

Skiffer verkar vara en av huvudstenarterna i Devon
Kusten är brant och karg
Mitt i det gråsvarta skiffret finns granitliknande vita ränder insprängda.

En av två tunnlar som leder till de privata badstränder som byggdes under 1800-talet. Tidigare ledde den ena tunneln till en strand endast för män och den andra till en strand för kvinnor.
När vattnet dragit undan ser man bassängen.
Efter några timmar ute i blåsten, vad kan vara bättre än "Cream tea", dvs. hemlagade scones med clotted cream (tjock grädde med en fetthalt på minst 55 % och speciellt för Devon), marmelad och te (eller i mitt fall kaffe för jag gillar inte te). Underbart gott.
Ett prisbelönat Ale som även fick tummen upp av Steve.

Den sista kvällen tog vi ett par drinkar här. Enligt texten på huset byggdes det år 1309, snacka om gammalt. Det är också det äldsta huset i Ilfracomb.
Mysfaktorn var hög.

Innan vi åkte till Ilfracomb trodde vi att restaurangerna skulle vara bra på att göra fisk, eftersom det ju är ett fiskarsamhälle, men vi blev besvikna. Maken till smaklös mat har jag sällan upplevt.

Sista kvällen gick vi till en liten söt restaurang som hette Basils. När vi kom dit vid 8-tiden på kvällen var det fullt men vi lyckades boka ett bord till kvart i 9. Vi hade inga stora förhoppningar efter de föregående dagarnas stolpskott, men tänkte att en fullsatt restaurang inte kan vara helt fel. Det visade sig att maten var jättegod men servicen mördande långsam. Det tog 1 timme innan vi fick våra förrätter (leverpate och ångade musslor) och en flaska med rödvin. När vi beställde vinet frågade servitrisen om vi ville ha vinet genast eller med måltiden och vi sade genast. Det verkade dock inte ha gått fram, och när Steve påminde henne om vinet (när vi ätit hälften av förrätten) så sa hon att vinet vi beställt var slut (kunde hon inte sagt det genast?!). Vi beställde då husets och det kom efter ytterligare 10 min.

När vi ätit våra förrätter fick vi vänta ytterligare en timme på huvudrätten som kom närmare kl. 11. Även om rätterna var goda och vällagade kunde vi inte njuta maximalt eftersom det helt enkelt var för sent på kvällen, vi satt nästan och gäspade mellan tuggorna. Jag behöver knappast säga att vi skippade efterrätten, annars hade vi väl suttit där ännu:-)

Jag och Steve hade sett att den kvinnliga kocken kom ut då och då och frågade gästerna om allt var till belåtenhet och tyckte att det var underligt att det var så svårt att få ut maträtter till max 15 kunder. Döm om vår förvåning när ännu en kock kom ut ur köket efter stängningsdags!! 2 kockar och det tar en timme att göra 2 förrätter och öppna korken på en vinflaska!! De har verkligen en lugnare livsrytm "på landet":-) Restaurangen skulle aldrig ha överlevt i London där de typ behöver få ut alla tre rätter inom en timme.