Det blev inget turkiskt ikväll för Steve hade så ont i ryggen (går det månne ett ryggvirus?!) att tanken på en bussresa inte var så lockande. Istället nöjde vi oss med vår lokala indiska. Nu sitter vi båda två och jäser i soffan, vi var till och med tvungna att tacka nej till gratisdrinken som de ville bjuda oss på, det får bli nästa gång. Det är konstigt med indisk mat, fast man bara beställer huvudrätten så blir man så otroligt mätt.
Jag har världens träningsvärk efter gårdagens pilates, och då anser jag mig vara ganska vältränad. Fast vältränad eller inte, det finns väl alltid någon muskel som man missar i sina rutiner. Eftersom jag var "limin" i nästan varje muskel så visste jag inte riktigt vad jag skulle träna på gymet idag, men beslöt mig tillslut för att tvinga mig igenom min normala rutin.
När jag var på väg hem efter gymet såg jag en gråhårig, ca 60-årig man på gatan, klädd i svarta ballerinaskor, svarta strumpbyxor, kort blommig volangkjol, tight t-shirt och ett halsband som hade prislappen kvar i nacken. Han hade ingen peruk eller smink. Folk tittade både en och två gånger när han passerade och några till och med tog foton. Även om han såg lite (eller ganska mycket) komisk ut så tyckte jag rätt synd om honom. Det är nog inget lätt liv att vara annorlunda med folk som stirrar och kommenterar, även om det är mer accepterat att "vara sig själv" i en storstad som London än i en liten by någonstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar