Morsan ringde igår och berättade att min farbror i Kanada dött. Han emigrerade i 20-årsålern och senast han besökte Finland var för ganska så exakt 40 år sedan. Inte har det varit mycket bevänt med telefon- och brevkontakten heller, speciellt inte sen min farmor dog för 15 år sedan. För ett par år sedan ringde han faktiskt hem tidigt en morgon och därefter blev det lite mer intensiv kontakt i några månader, bara för att rinna ut i sanden igen.
Förra veckan ringde ett par personer från Kanada till mina föräldrar och berättade att min farbror låg på sjukhuset och att det var ganska illa däran. Några dagar senare meddelade de att han dött. Mina föräldrar fick också ett telefonnummer som gick till min farbrors sambos bror som berättade att de skulle ha en minnesstund över honom i Kanada men att hans önskan hade varit att hans aska skulle begravas i samma grav som min farmor och farfar. Det är ganska sorgligt och samtidigt rörande att trots att han aldrig visat något större intresse av att hålla kontakten med och åka hem till Finland och träffa sina många syskon när han levde, så ville han ändå begravas i fädernejord. Det måste ändå innebära någon slags trygghet. För många är hemlandet ändå den plats där man har som mest goda minnen, barn och bekymmerslös som man var.
Jag har också sagt åt Steve att om jag helt oförhappandes skulle knoppa av så vill jag också begravas i Finland, inte i England, bara så han vet:-) Jag bryr mig inte så mycket om hur jag skickas hem, i ett rekommenderat paket via Royal Mail eller på något annat sätt, bara jag kommer hem:-).
Skulle nog inte rekommendera Royal Mail. Deras service ar lite 'hit and miss' ;)
SvaraRaderaHaha, säg inte annat, vem vet när jag skulle komma fram:-D.
SvaraRaderaJag har tänkt på det där, och kan förstå din farbror. Jag känner mig inte riktigt hemma i Sverige längre, förutom när jag är i en sjö eller hemma hos mina föräldrar men ÄNDÅ vill jag nog begravas i Sverige om jag skulle dö nu...att begravas här i England skulle bara kännas fel på något vis.
SvaraRaderaDet är intressant hur stor roll ens ursprung spelar, särskilt när man blir gammal. Kanske det är så att man inte vill blir bortglömd trots allt, speciellt som i min farbrors fall, när man är barnlös. I Finland har han ju syskon och syskonbarn som kan placera en blomma eller ljus på graven då och då.
Raderaså du har också släkt i Canada, jag har två fastror där som jag inte kände till förrän för några år tillbaka, när pappa slog slag i saken och kontaktade den ena. Ska nog åka dit nån gång, min farfar emigrerade dit för länge sen.
SvaraRaderaJo, eller hade, han hade inga barn. Borde ha släktingar i USA också för min farfar tog två av sina söner dit och när han själv återvände till Finland så stannade de kvar.
RaderaBlev mycket rörd av att läsa det du skrev. Känns sorgligt att han inte åkte hem till Finland så länge han levde. Undrar hur han tänkte och varför det inte blev av. Livet blir tyvärr inte alltid som man tänkt sig. Hade varit trevligt att få träffa sin morbror/farbror. Ta hand om er. Många kramar
SvaraRaderaHan skickade ett antal lååånga brev för några år sedan där han skrev exakt hur hans liv varit i Kanada och det verkar ha varit upp men mest ner. Han kände väl det som att han inte ville komma hem som en förlorare och behöva förklara sig. Inte för att släkten skulle ha brytt sig det minsta om det, det viktigaste är ju att man får träffas, men ibland kan man inte tala förstånd med folk.
SvaraRadera