Kom just hem från en timmes Body attack och en härlig dusch. Min förkylning har lyckligtvis inte påverkat min energinivå och jag har varken hosta eller sjuk hals så det är "business as usual" när det gäller träning.
En sak som slog mig när det gäller mitt gymande redan för några månader sedan, är att jag nuförtiden alltid står längst fram. Det skulle aldrig ha skett för 2-3 år sedan, inte ens av misstag, utan då stod jag och tryckte längst bak i salen, eller max i mitten. Inte nu längre. Utan att jag har varit medveten om det så har jag helt "fräckt" börjat ställa mig längst fram. Orsaken är inte att jag är så jävla bra, visst tappar jag rytmen och vänder mig åt fel håll fortfarande, men jag får så mycke mer av passet genom att stå längst fram. Den faktorn har plötsligt blivit viktigare för mig än oron att göra bort mig. Jag har uppenbarligen nått den åldern där jag skiter blankt i vad folk tycker om mig och jag gör saker som känns bäst för MIG. Det är faktiskt skönt.
Annars så har vi nu ett par lugna timmar framför oss, Steve framför rugby på TV, innan det är dags att klä upp oss lite och bege oss till Londons baksida (eller en av dom), Croydon, för lite god mat.
jag står också, när jag går på gym, alltid längst fram nuförtiden. Man behöver inte trängas med de andra och har för det mesta mer utrymme än de bakom. Dessutom ser man ju allt instruktören gör. Måste nog vara en mognadssak, jag började för ca 5 år sen med detta. Innan var jag en av dem som stod längst bak. Ska börja igen i sommar bara jag får skolan undan. Nu just orkar jag endast med stavgång varje dag.
SvaraRaderaJo, det är nog så, man bryr sig mindre om vad andra tycket. Stavgång är inte så dåligt heller, åtminstone får du frisk luft vilket är A och O när man studerar. Man får mest svettlukt på gym:-)
SvaraRadera