Vardagliga irritationsmoment

Just hemkommen från sköterskan efter ett rutin-papa-prov som man ska ta var tredje år här i England, precis som i Finland. Jag passade då på att fråga när man får kallelse till sin första mammografi och sade att man får den första när man fyllt 40:ish i Finland, Inte i England sa hon, här får man den först när man fyllt 50! Det låter väldigt sent för jag kan inte tänka mig att engelskor får bröstcancer senare än oss i Norden.

Jag frågade också om hon har någon lista på gynekologer i Wandsworth-områden som man kan kontakta för rutinkoll. När jag bodde i Finland gick jag och kollade mig en gång om året, precis som jag besökte tandläkaren, och fortfarande gör, en gång om året. Det hade hon inte men rekommenderade att jag frågade i receptionen. När jag kom dit stod det två gubbar och väntade men receptionisten sa att jag kunde komma fram. Ni kan tänka mig att öronen fladdrade på dem när jag frågade om hon hade en lista eller namn på gynekologer som jag kunde kontakta. Det hade hon inte (surprise, surprise) men bad mig försöka i den andra receptionen mittemot. Jag gick dit och där satt två personer, en äldre dam och en kille i 20-årsåldern.

Problemet med den här receptionen är att de är avskärmade från patienterna med en tjock glasruta med två jättesmå springor där det är meningen att man ska sticka in sina recept samt ett område i nedre högra hörnet med hål där det uppenbarligen är meningen att man ska prata ... om man är en meter lång ja. När jag kom dit vara bara killen ledig och jag tänkte "skyll dig själv då om du blir generad". Jag upprepade frågan om han hade en lista med namn på gynekologer i området. Va, sa han. Jag upprepade frågan ännu en gång, lite högre. Va, sa han igen . Jag tänkte, seriöst, så fel kan jag inte säga gynekolog på engelska (eller har han inte hört ordet förut?). Jag upprepade frågan ännu en gång, ännu högre, och såg hur de andra patienterna spetsade öronen, finns ju inte så mycket annat att göra i ett väntrum än att lyssna på andras krämpor. Till slut verkade det som om myntet föll och han frågade de andra i receptionen och tillslut kom en av sjuksköterskorna ut och förklarade att jag måste få en remiss av min läkare. Det tänker jag nog inte vänta på utan kommer att googla fram någon själv, trots att jag får betala för det ur egen ficka eftersom jag vill börja gå varje år.

När jag gick därifrån tänkte jag att man har som minst privatliv på ett ställe där det borde vara som störst, detsamma gäller bankerna här; man försöker utföra sina bankärenden genom att tala högt genom små, små hål i glasväggen. När man gått därifrån vet alla vad man haft för ärende, hur mycket man har på sitt bankkonto och att NEJ, man vill inte investera pengarna för 0,000001 % ränta.