North Devon - dag 3-4

Efter en stärkande engelsk frukost styrde vi på söndag bilen söderut mot Cornwall och en stad som heter Bude, populär bland surfare. Normalt ser man mest steniga stränder men här fanns kilometervis av ljus och fin sand. Vågorna gick inte så stora den här dagen men det fanns några bodyboardare som envisades i det kalla vattnet.
Efter Bude åkte vi in mot landet och åt Sunday Roast på en pub i en stad som heter Okehampton och som gränsar till Dartmoor nationalpark. Vi körde inte in i parken eftersom det var en bra bit hem igen och vildhästarna i Dartmoor ser troligen likadana ut som de i Exmoor:-)

Väl tillbaka i Ilfracombe igen vilade vi en timme, fräschade upp oss och gick till puben bredvid för en drink. Puben härstammar från 1700-talet och var hur mysig som helst på insidan.
Kvällens middag intogs på en restaurang som vi hittade redan för två år sedan, Basil's. Vi hade först bokat till lördag kväll men ett par dagar före vi skulle resa ringde ägarinnan och sa att hon tyvärr måste avboka oss för lördag eftersom en stor grupp hade bokat, visserligen efter oss men jag antar att restaurangägare på sådana här små ställen måste ta chansen till stora inkomster när de får den. Vi förstod hur hon tänkte och bokade då om till söndag. När vi kom fram till B&B på fredag berättade landladyn att restaurangägarinnans mamma hade hamnat på sjukhus (det är en liten stad, alla känner alla:-) på fredag och hon hade hållit restaurangen stängd, och att det kunde hända att hon inte ens hade öppet på lördagen, eller söndagen, för att stanna hos sin mamma på sjukhuset.

Vi hörde ingenting om vår bokning och gick därför till restaurangen kl halv åtta som avtalat. När vi kom fram möttes vi av en "Stängt"-skylt. Steve kände iallafall på dörren och den gick upp. Vi möttes av kocken som inledde med att "Tonight I am going to be your barman, waiter and chef". Kocken var ägarinnans partner och han berättade att vi skulle bli de enda gästerna för kvällen, därför hängde "Stängt"-skylten i dörren. Den enda orsaken som vi kunde komma på till varför vi tilläts komma var att ägarinnan säkert kände sig lite skyldig när hon avbokade oss på lördagen till förmån för gruppen. Det var verkligen jättesnällt för det är ju inte precis gratis att hålla en restaurang öppen för bara två pers, något som aldrig skulle hända i en storstad.

Kocken varnade oss dock redan från början att han inte var van att arbeta inne i restaurangen:-). Han gjorde också några missar under kvällen men försökte iallafall. Förra gången satt vi där i en timme innan vi fick vårt vin, nu fick vi det faktiskt genast. Det tog dock en halvtimme att få förrätten som serverades med många ursäkter.:-)
Jag beställde lättrökt lax och stora räkor till förrätt.Lyx att få hela restaurangen för sig själv, samt privat barman, servitör och kock:-) Vi firade också 6 år tillsammans idag så vi kunde fantisera att Steve hyrt hela stället för att fira "tilldragelsen":-)
Min huvudrätt var lite torr, det visade sig att han glömt såsen. Jag kände att något var fel med rätten men kom mig inte för att dubbelkolla menyn tills efter att jag ätit kycklingen.
Dagens kolhydratbomb blev en chokladpudding med vaniljglass. Himmelriket på ett fat. Steve hade velat ha samma men jag fick sista portionen. Damerna först:-) Då försökte han beställa en bärpaj, som också var slutsåld. Det blev glass tillslut.

Två timmar senare bad vi om notan och betalade, efter att Steve, som jobbat lite i bar, hjälpt kocken att få rätsida på kortmaskinen, och tackade för oss. Kocken hämtade våra jackor, men när Steve satte händerna i sina jackfickor fick han upp en plastpåse som han inte mindes att han satt dit. Då insåg kocken att han gett Steve sin jacka. "That would have been the icing on the cake" sa han och skrattade generat. Hela kvällen var som en scen från Faulty Towers, men även om saker gick fel så kunde vi inte bli arga, han försökte iallafall och gav Steve och mig en mycket underhållande kväll:-).

Måndagen var sista dagen på vår semester och när vi ätit vår vanliga frukost med korv, ägg och bacon checkade vi ut och tog en sista tur på småvägarna runt Ilfracombe, innan vi satte kurs mot Barnstaple för att lämna tillbaka bilen, via de 7 rondellerna. Vi hade ganska mycket bensin i tanken och ville inte ge hyrbilsföretaget för mycket gratis.
Vi hittade ännu en lång sandstrand utanför Woolacombe.

Summa summarum så var det en riktig mysig helg, trots lite nervositet med bilkörandet. Jag måste säga att vägarna i Finland är i mycket bättre skick än i England, och framförallt bredare. Jag fattar inte att man kan tillåta så många vägar med bara en fil, som dessutom är kantade med tjocka buskar så att man har noll koll på vad som händer bakom nästa kurva. Men, gillar man att köra på kurviga vägar, som jag gör, så är England perfekt:-).

Vi har redan börjat fundera på om vi skulle åka till Lake District till hösten, när skolorna startar, och hyra bil igen. Området lär vara makalöst vackert, lite som Lappland kan jag tänka mig.