Musik och mat

Glad söndag på er alla. Hoppas ni hade en lika fin och solig dag som vi här i London. Jag och Steve tog en långpromenad längs Themsen till Chiswick. Det tar ca 1,5 timme att gå.

Igår var då jag och Svanhild till den nordiska musikfestivalen JAJAJA. Det pågick samtidigt Copenhagen International Documentary Film Festival och lite annat smått och gott. Man blev inte utan att göra.

Det var första gången jag besökte Roundhouse i Camden som är ett gammalt garage för tåglok byggt 1847. Det var fantastiskt fint med sina stål och träkonstruktioner och runda form. Hit vill jag på konserter igen.

Vår första punkt på schemat var att gå och se den finländska dokumentären The Punk Syndrome. Vi visste inget om filmen på förhand, jag hade bara hört titeln, men jädrar vad den var bra. Det handlade om fyra utvecklingsstörda killar som spelade i ett punkband. Man fick följa deras liv, när de övade i bandet, skrev låtar, uppträdde och grälade sinsemellan. En riktig feelgood-film med massor av skratt men inte på ett elakt sätt. Se den om ni får chansen, man blir på gott humör i flera dagar efteråt.

Så här skrev bland annat den stora engelska dagstidningen The Guardian: The film presents them in warm domestic settings, on tour, making their first overseas visit (including an amusing gig on Hamburg's Reeperbahn), and cutting their first DVD. Nobody patronises them or laughs behind their backs, and they rightly take their art seriously. A very likeable, relaxed film.

Det första bandet vi lyssnade på var norska Truls. Jag har aldrig hört dem tidigare men Svanhild kände igen åtminstone en låt som hon hade hört spelas på norsk radio. Jesus vad han kunde sjunga högt, en riktigt kastratsångare. De är verkligen ett band vars CD jag skulle köpa. Klicka HÄR för att höra en av deras låtar.

Det tog ett tag innan publiken började röra på sig till musiken, kändes nästan som att vara på en finsk konsert innan publiken fått i sig ett par öl eller fem:-)

Stål- och träkonstruktionerna i taket

Efter ett dåligt danskt mellanband med två pinnar som spelade instrumentalmusik så var det dag för nästa band på stora scenen, svenska NONONO. Jag hade inte hört namnet tidigare men en av låtarna kände jag genast igen. Ett annat band vars CD jag skulle köpa. Det var DEN HÄR låten jag kände igen. När jag spelade upp den på youtube kände till och med Steve igen den.

Efter NONONO var det dags för ännu en dokumentär, 2 steg från Håkan, en dokumentär av Håkan Hellström med Håkan Hellström. Svanhild tyckte om den men den gick inte hem hos mig, lite för mycket svammel för mig. Hellström-fanst tycker säkert om den.

Kvällen avslutades med det svenska bandet Shout Out Louds. De fick ersätta kvällens huvudakt, The Raveonettes vars sångare, tror jag det var, hade fått komplikationer av en blindtarmsinflammation och hade hamnat på sjukhus igen. Bandet var helt ok men skulle nog inte köpa deras CD, låtarna var för lika.

För att sammanfatta så var det en riktigt bra festival och jag vill absolut gå igen om den anordnas igen, och kanske då båda dagarna. Det har varit mycket nordisk film, musik och mat i England de senaste åren och de tackar vi för:-)

Svanhild sov över hos oss och efter en bastant LCHF-frukost bilade hon tillbaka till Birmingham. Steve och jag utnyttjade det vackra vädret och tog en långpromenad till Chiswick.

Jag gillar dessa franska balkonger som man ser på många av husen vid Themsen.

På halva vägen satte vi oss en stund på en parkbänk och njöt av solen och Hammersmith Bridge som ser ut som ett stort mekano med synliga skruvar.

Vi gick en stund i affärerna i Chiswick innan vi åt en sen lunch på den italienska restaurangen Canto Napoli. Jag tog en tallrik med olika italienska uppskärningar, kan det bli mer LCHF än så?!:-)

Mätta och extra glada i hågen med lite hjälp av en flaska sicilianskt vin:-) tog vi tåget hem igen. Det tar ca 20 minuter att promenera till tågstationen och 12 minuter med tågt till Wandsworth Town. Chiswick är det enda stället i London med tågstation som ligger en bra bit från centrum.