Långbrunsch i störtregn

I eftermiddags åkte jag in till Waterloo och mötte upp med Tina och hennes ursöta dotter Frida på brunsch på ett ställe som heter Canteen. Det var första gången jag träffade Frida och hon var söt som en karamell, stora pepparkornsbruna ögon och med ett stort tandlöst leende. Vi satt och pratade i nästan fyra timmar och Frida var hur nöjd som helst, bara gnällde lite när hon tyckte det var matdags. Hon hade inga problem att sitta i min famn heller utan tyckte bara det var spännande.

Vi beslöt oss för att äta utomhus eftersom det var ljummet i luften men precis när vi skulle sätta gafflarna i maten började det åska och regnet öste ner som om det inte fanns någon morgondag. Som tur var satt vi under ett stort parasoll så vi undgick det värsta även om det duggregnade in över oss när det stormade som värst. Vi var de enda som åt utomhus så förbipasserade trodde säkert vi var galna, eller extremt envisa:-). En halv timme senare var det över, molnen försvann och himlen blev blå igen. Så snabbt ändrar vädret i England.